Sista kapitlet av Kim Andrea Brofeldt är en söt historia om Sarah som lever ett väldigt begränsat liv. Hon arbetar på ett äldreboende och har gjort det till sin uppgift att avsluta saker för de boende som dör. Det kan handla om att läsa högt ur boken vid deras grav tills de får höra slutet eller att färdigställa ett pussel eller kanske ett stickprojekt. Sarah bor ensam och har inga vänner. Den ende person hon träffar är sin pappa som tycks leva kvar i det förflutna när han var en i alla fall halvkänd rockstjärna. Vi förstår snart att Sarah inte haft det lätt i livet och bit för bit får vi veta vad som gjort att hon är så totalt ensam som hon är.
Av en slump tar en av grannarna kontakt med Sarah då hon behöver barnvakt och snart uppstår någon slags vänskap. Mest tycker Sarah om att hänga med grannens tioårige son, men ganska snart blir även hans mamma viktig för henne. Brofeldts bok har jämförts med Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt och för en gångs skull tycker jag att en jämförelse mellan två böcker funkar. De två kvinnornas ensamhet är inte helt lik, men deras inställning till livet som främst definieras av rädsla, är något de har gemensamt.
Jag tycker om att lära känna Sarah och människorna som varit, är och blir en del av hennes liv. Sista kapitlet är en helt okej bok. Inte den bästa jag läst, men långt ifrån den sämsta. En stabil trea. Lite överraskad är jag över att den nominerats till Årets bok 2024, för det är verkligen ingen unik historia vi bjuds på. Jo, visst har Sarah haft sin beskärda del av elände och visst har hon det rätt tufft även i nutid, men allt beskrivs så neutralt att de stora känslorna uteblir. Trevlig bok, absolut och en jag kommer säkert att tänka på den ibland.
2 svar på “Sista kapitlet”