Jag hade tänkt att gå på något annat, men lockades med på seminariet 1990-talets långa skugga. Det beskrivs som ett ideologiskt samtal och arrangör är Katalys, Timbro och Verbal förlag. Cecilia Bodström modererar samtalet mellan Ali Esbati, Karin Pettersson, Joakim Broman och Andreas Bergh. I fokus ligger de stora reformer som gjordes på 90-talet och förändrade Sverige. Broman har skrivit en bok som utgår från sommaren 1994 och lyfter dem ekonomiska krisen och EU-medlemskapet som de mest betydelsefulla reformerna. Detta leder till en omfattande förändring av Sveriges ekonomi och industri. Vi blev en del av den globala ekonomin och som land har vi blivit rikare. Tillväxten är enorm precis efter och 15 år framåt.
Ali Esbatis bok handlar istället om de negativa effekterna av reformerna, där Sverige nu är ett av de länder där inkomst- och förmögenhetsklyftorna växer. Det gör att många människor har det sämre än de borde behöva vara givet den ekonomiska situationen. Han lyfter att Sverige numera är ett extremt land sett till hur reformerna förändrat samhället. Om resurserna hade använts på annat sätt skulle vi haft ett helt annat samhälle.
Andreas Bergh påpekar att det är lustigt hur två personer som lever i samma land har helt olika bild av verkligheten. Han menar att vissa saker blivit mer jämlika och att förmögenhetsfördelningen jämnats ut. Att klyftorna ökade under 90-talet är dock sant, men den förändringen började redan under 70-talet och handlade mycket om felaktiga subventioner. Vissa företag gick i konkurs, men andra har tillkommit.
Karin Pettersson börjar med att berätta om tågresan till Göteborg och de problem som uppkom under den. Dessa problem vill hon hävda går att hitta rötterna till i 80-talets kreditavreglering, då en överhettning av ekonomin leder till en krasch i början av 90-talet. Att Socialdemokratin började se avregleringar som något bra och vill minska statens kontroll, vilket tidigare varit en högerideologi. Nu ser vi resultatet av dessa avregleringar och det har inte blivit så bra i alla delar av samhället. Hon nämner till exempel skolan.
Joakim Broman kan till viss del se problem med kreditavregleringen, men menar att det stora problemet är att bostäder byggdes där de inte behövdes. Både han och Karin Pettersson kan se problem med hur avregleringen genomfördes och Anders Bergh menar att den kanske genomfördes på ett dumt sätt, men var nödvändig. Det är lätt att vara efterklok när man har facit, påpekar han.
Att Sverige gått så långt i det nyliberalistiska samhällsbyggandet har att göra med Socialdemokraterna, det hävdar även Ali Esbati. Oavsett politiska förändringar så finns starka institutioner som påverkar utrymmet att vända tillbaka från nyliberalismen, även om man vill. Bergh håller med om att när vi i Sverige gör något så gör vi det rejält, vilket allt för ofta är problematiskt. Till exempel har försöket att göra offentlig verksamhet till företag med NPM som en viktig beståndsdel gått alldeles för långt. Han hoppas att vi kan lära oss av historien och faktiskt hitta en medelväg. Karin Pettersson är jämngammal med mig och tog studenten 1993 när Sveriges arbetslöshet var högre än den varit på hur länge sedan som helst, kanske någonsin. I krisen händer något i relationen mellan medborgare och stat, där bilden av Sverige förändras.
Något som vi kanske behöver förändra, säger Broman, är friskolemarknaden. Inte skolvalet i sig, men att dåliga element inte rensas ut. Att reformen kom på plats handlar om tröttheten på den stora offentliga sektorn och statens kontroll som gör att medborgare inte kan påverka. Som Bergh sa tidigare verkar våra reformer handla om att gå all in och inte se de negativa konsekvenserna. Nu pågår utredningar och han är öppen för justeringar. Däremot är han rädd för att pendeln svänger tillbaka för mycket. Karin Pettersson påpekar att friskolereformen inte var genomtänkt på så sätt att man inte insåg hur stora konsekvensen den skulle få. Det talades om små byskolor som skulle räddas, men fick stora koncerner som tjänade ännu mer pengar efter att S gjorde om ersättningssystemet.
Ali Esbati drar resonemanget längre och menar att de stora avregleringsreformerna är orsaken till att vi ser högerextrema krafter i samhället. Han menar att skälet är att staten inte kan ge medborgarna det de behöver. Bergh påpekar att det kan finnas ett samtal, men att det inte fick något enskilt svar. Högerextremism fanns redan innan, men det som har ändrats är att det inte längre finns en samsyn om att dessa krafter inte ska motarbetas. En gåta, menar han, är att Alliansen inte lyckades hålla kvar makten utan att släppa den samsynen. Esbati håller med om förklaringen, men menar att det handlar om att folk egentligen inte vill ha avregleringar och högerpolitik.
Joakim Broman håller med om att högerpopulismen ser ut att öka för att deras företrädare bjuds in i politiken, men påpeka också att främlingsfientlighet, homofobi och andra fördomar istället har minskat. Det handlar om att den främlingsfientlighet som legat latent nu får lov att synas. Karin Pettersson menar att det till viss del handlar om kopplingar mellan lobbyister, företagsledare och Sverigedemokraterna. Det handlar alltså primärt om ekonomiska intressen.
Framtiden då? Bergh hoppas att något parti anammar den liberala linjen som inte funnits sedan Reinfeldt. Bollen ligger där och någon borde plocka upp den. Esbati är rädd att eliten kommer att försöka minska det han kallar för ”demokratins bojor” och hoppas på protester. Broman hoppas att politiken får tillbaka fokuset på produktivitet och tillväxt och ta tag i saker som inte fungerar, till exempel bostadsmarknaden. Karin Pettersson hoppas att Socialdemokraterna släpper 90-talet och lägger fram en plan för framtiden.