Folkbildning är en av mina hjärtefrågor och att gå på det här seminariet var en självklarhet. Thor Rutgersson modererade och inledde med att tala om folkbildningen förr och nu. Folkbildning som en del av folkrörelserna, en typisk svensk sak som ansågs ofarlig och kanske lite tråkig. Den var dock en självklarhet i den svenska demokratin, något som nu håller på att förändras. För även om det alltid funnits sådana som varit skeptiska till folkbildingen som sågs som en statlig finansiering av fritidsintressen, kom den stora diskussionen igång då stora oegentligheter upptäcktes inom vissa organisationer. En utredning tillsattes av den förra regeringen och direktiven skärptes av den nuvarande. Översynen har inneburit minskade anslag. Anna-Karin Lindblom är ny generalsekreterare för Folkbildningsrådet och hon börjar med att berätta om ett nytt ersättningssystem som tagits fram, där kvalitet blivit viktigare. Läget är trängt just nu för folkbildningen, både politiskt och ekonomiskt. En uppskrivning av kontrollaspekterna märks och förslaget från Folkbildningsrådet är ute på remiss. Lindblom hoppas verkligen att framtiden snart ska se ljusare ut.
I panelen finns också Ulrica Schenström, Ida Östensson och Sverker Sörlin. De har alla en relation till folkbildningen och inleder med att berätta om den. Sörlin berättar om hur uppväxten påverkades av folkbildning, främst kanske ABF som han liknar med en livsåskådning. Schenström menar att begränsandet av folkbildning är ett sätt att begränsa den liberala demokratin och det är något vi behöver vara vaksamma på. Hon är mycket oroad och upprörd över de neddragningar som drabbar bland annat folkbildningen. Östensson lägger fokus på folkets bildning och vikten av den för att utbilda demokratiska medborgare som lär och utvecklas.
Rutgersson vill sedan diskutera begreppet armlängds ansvar, som ses som en självklarhet inom kulturen (men även här börjar det petas) och Schenström säger att alla partier utom ett är överens om att vi ska ha folkbildning. Tyvärr är det fler partier som går med på att styra folkbildningen och i förlängningen den fria debatten. Sörlin lägger till att folkbildning är så mycket mer än fritidsintressen och utan rätten till utbildning och kunskap måste lyftas. Bildning och kunskap ska befrukta varandra på alla möjliga nivåer, säger han. Han vill också lyfta att kampen mot folkbildningen påbörjade redan för några år sedan och det handlar inte bara om SD, utan även om andra grupper som börjar se den som onödig. Sörlin påpekar dock att det är ganska bekvämt med narrativet om slarviga folkbildare som utnyttjar statsbidrag och att det är anledningen till att det är viktigt att aktörerna inom folkbildningen tydligt behöver tala om varför deras verksamheter är så viktiga.
Staten har gett stöd till folkbildning i ca 150 år och i början av 90-talet startades Folkbildningsrådet som är en ideell förening och självförvaltningsmodellen gäller. Nuvarande regering vill istället att någon annan myndighet ska fördela ekonomiska medel. Schenström tycker att det är viktigt att komma ihåg styrelsen i Folkbildningsrådet är självständig och styrs mycket mindre än myndigheter gör. Myndigheter får direktiv från sittande regering, vilket ger en mindre fri och mindre långsiktig finansiering och därmed verksamhet. Styrningen går då från armlängds avstånd till ett tydligare politiskt styre.
Vem behöver folkbildningen mest idag? frågar Rutgersson och Schenström anser att det är de som känner sig utanför samhället. Som samhällsutvecklingen ser ut behövs den också ännu mer. Sörlin lägger till att den urholkning av demokratin som pågår både på andra platser och här kan folkbildningen hjälpa till att vända utvecklingen. Fler hamnar utanför, men istället för att öka anslagen när fler är i behov av alternativa utbildningsvägar, så minskas de av den nuvarande regeringen. En annan fråga där folkbildningen kan göra nytta inom är ny teknik som AI, där vissa grupper inte nås, tillägger Östensson.
Vad kan det få för konsekvenser att minska anslagen till folkbildningsaktörer, undrar Rutgersson och Schenström återkommer till det faktum att de som har det sämst får det ännu sämre. Jag tänker till exempel på alla elever som inte passar in i den ”vanliga” skolan och behöver ett annat sätt att få utbildning. Sörlin menar att anslagen verkligen borde ökas, då klyftorna ökar både gällande ekonomi och utbildning, vilket är farligt för samhällsutvecklingen. Vill vi bygga ett starkt och demokratiskt samhälle måste vi också satsa mer på folkbildningen, säger Östensson. Schenström håller med om att turbulenta tider kräver ännu mer fokus på bildning. Lindbom vill tro på en stabil, statlig finansiering för folkbildningen även framöver, men kanske behövs fler finansieringspartners, vilket hon menar kan ge en större bredd, men kanske också splittring.