Det här är ett av de seminarier som jag sett fram emot mest på förhand. Jag är glad över att jag inte är ung, då mina elever bekräftar att det här är ett reellt problem. Marcus Bornlid Lesseur modererar samtalet med Selma Brodrej, Ivar Arpi, Annie Croona och Catarina Starfelt.
Att det finns en så stor klyfta mellan unga kvinnor och män är en ny företeelse. Unga brukar följa såväl vänster- som högervågar, men just nu finns ett könsglapp där unga kvinnor är mer liberala och mer vänster och unga män mer höger. Det ser ut så i många länder, inte bara i Sverige. Vad kommer att hända när dess unga ska dejta, bilda familj, undrar Bornlid Lesseur. Croona påpekar att det inte varit så, utan att det funnits tider då män varit mer vänster än kvinnor. Samtidigt är SD klassat som ett högerparti, trots att de i vissa frågor ligger nära Socialdemokraterna och därmed har vi en ny definition av höger, säger Brodej. Starfelt har inget svar på varför det blivit en så stor skillnad nu, som märks i såväl ideologi, val av parti och synen på olika sakfrågor. Hon tror att det kan handla om att kvinnor ofta arbetar inom offentlig sektor och därför röstar vänster, men det är inte hela svaret då skillnaden märks inom i princip alla frågor.
Arpi berättar om hur många partier ser det som ett problem att de främst lockar män och att SvD jobbar med att få bort stämpeln som ”gubbig”. Alla vill locka unga, välutbildade kvinnor, men när Nooshi Dadgostar åker runt med bygghjälm är det ju faktiskt männens röster hon vill ha. Förr var majoriteten av de unga vänster, men nu går unga män högerut. Det kan handla om att de inte tagits på allvar, menar han och att det blir män som Tate som ger svaren är inte så bra. Arpi vill också hävda att unga kvinnor blivit starkare och ”bråkigare”, vilket förändrat debatten.
En teori är att #metoo var startskottet, berättar Bornlid Lesseur och ger Sydkorea som exempel, där genusgapet är enormt. Vad är det som gör att vänstern inte längre kan locka unga män? Croona tror att det kan handla om att samhället är osäkert och att till exempel SD ger ett svar på hur unga män ska känna sig tryggare. Om många partier 2014 ville härma F! är det nu SD som alla vill härma. Detta inkluderar S och kanske är det, säger Croona, ett sätt att nå unga män.
Selma Brodej berättar om hur hon under skrivandet av sin bok insåg vilka fördomar hon hade om unga män, speciellt sådana som identifierar sig som incel. De hon träffade visade att ensamhet och utsatthet inte automatiskt gör någon högerextrem. Arpi och Croona inser att de har olika syn på samhället, där Arpi menar att allt fokus är att nå unga kvinnor, medan Croona istället befinner sig i en bubbla där man försöker nå unga män. Starfelt menar att båda bilderna är sanna och att unga kvinnor visserligen stått i fokus under många år, men att unga män istället gör det nu. Här tänker jag dock att män inte sällan lyfts när de gjort någon negativt ofta kopplat till våld.
Starfelt har en poäng när hon säger att unga män hamnat utanför. Fler män är ensamma, färre är högutbildade och samhället har inte längre fokus på dem. Arpi berättar om hur han som ung var avundsjuk på unga kvinnor, som han menade fick mest uppmärksamhet. När han blev äldre förstod han att det inte var hela sanningen. Män och kvinnor lever också i olika bubblar på sociala medier, vilket ytterligare förstärker glappet.
Frågan är om glappet är farligt, vilket Starfelt inte tror att det är. Det kommer att lösa sig, menar hon. Brodrej ser dock att det finns ett stort problem med att unga män utbildar sig i mindre grad. Om en ung man då ska anställas trots sämre meriter, vilket tidigare setts som ett problem när kvinnor var i samma situation. Arpi vill ge en bild av att kvinnor har mer makt i samhället, men Croona menar att den inte stämmer. Arpi nyanserar det genom att säga att det handlar om kulturbranschen och kan hålla med Croona om att kvinnor har sämre löner och arbetar i branscher med sämre villkor. Viktigt är att skilja på dominans på kultursidorna och i samhället, säger Croona och jag håller med. Att gruppen som får minskad makt känner sig nedvärderade, påpekar Croona och Arpi menar att dagens unga män faktiskt inte upplevt några privilegier. Starfelt talar om olika sorters makt, där män och kvinnor har makt inom olika domäner.
Bornlid Lesseur är skeptisk till att könsglapper skulle försvinna av sig själv och Brodej ger exempel från USA där ensamma män bor på landsbygden, medan singelkvinnor istället bor i storstäderna. Det handlar alltså inte bara om åsikter, utan om att grupperna har helt olika liv. Även i Sverige flyttar unga kvinnor från mindre orter, medan unga män blir kvar. Arpi talar om en ny dubbelhet som ersatt eller kompletterat bilden av kvinnan som hora och madonna, där kvinnor vill ha män med status, men samtidigt inte män med för mycket makt. Starfelt lägger till att det inte alls är konstigt att högutbildade kvinnor söker dito män, men att de kanske måste välja andra män eller de män som finns. Croona ger ett exempel från sin egen hemort där SD är största partier och tycker att vänstern varit dåliga på att nå väljare utanför städerna. De unga män hon intervjuade ansåg att SD var de som gav svar på frågor de hade, men att de egentligen inte hade extrema åsikter.