När seminariet om läsning var fullt, gled jag istället inte på ett seminarium om desinformation. Thomas Mattsson modererar och Mikael Tofvesson från Myndigheten för psykologiskt försvar, Anna Careborg nyhetsdirektör på SVT och Sara Övreby samhällspolitisk chef på Google deltar. Desinformation handlar om att medvetet sprida felaktig information, men det kan också vara att endast visa en sidas bild vilket Tofvesson menar hände under Rysslands invasion av Krim där de lyckades skrämma många med en vinklad bild och hot om kärnvapenanfall. Övreby berättar du de försöker främja användbar information från till exempel myndigheter framför felaktig information. De håller yttrandefriheten högt, men tar bara bort sådant som bryter mot lagen. Övreby menar dock att de rensar bort mer än det som är olagligt i Sverige. Mattsson lyfter att Google kan styra vad som hamnar långt upp vid sökningar och undrar hur de använder sin makt. Övreby säger att de lyssnar på experter, men att ta ett aktivt beslut att påverka kräver att det är en stor fråga som till exempel covid eller något stort val.
Journalistiska principer som Careborg representerar handlar om att vårda yttrandefriheten, men också om att verkligen granska avsändare för att inte luras att sprida falska bilder. Som exempel lyfter hon det ryska narrativet att nazisterna i Ukraina stod bakom kriget, som spreds ganska mycket innan man såg igenom propagandan. Ofta finns det en sanning i det som sprids, men om en sådan förstärks av en auktoritär stat kan det lätt spåra ur. Careborg menar att media i Sverige måste bli bättre på att avslöja aktörerna bakom desinformationskampanjer. Hon nämner stater som Ryssland, Iran och Kina som viktiga aktörer som styr mycket genom de bilder de sprider.
Den svenska myndigheten för psykologiskt förslag arbetar inte med att hitta vilka som står bakom olika yttranden. Tofvessson menar att staten måste värna yttrandefriheten. Undantag finns då Sverige verkligen hotas, som under LVU-kampanjen 2022. Rena brott anmäls självklart. Eftersom vi är ett demokratiskt land arbetar till exempel Ryssland för att påverka befolkningen snarare än regeringen, då det är folket som röstar och därmed utser beslutsfattare. Dessa beslutsfattare vill Ryssland ska vara så positiva till dem som möjligt och för att nå dit måste de få befolkningen att ifrågasätta medier som ger en korrekt bild som inte gynnar Ryssland. En sådan fråga är invandring där så kallad alternativ media får påverka mycket genom desinformation. Tofvesson enda önskan om fler verktyg är möjligheten att använda signalspaning mot främmande stater som hotar Sveriges demokrati med hjälp av desinformation. FRA signalspanar, men myndigheten för psykologiskt försvar får inte ge dem information om vilka aktörer de borde spana på. I övrigt har myndigheten alla verktyg de behöver, menar han.
År 2024 är ett supervalår. Det har varit val i bland annat Indien, på Indonesien, till EU och snart i USA. Övreby menar att Google som stor aktör måste ta ansvar för att upptäcka och ta bort desinformationskampanjer. Under EU-valet togs till exempel över tusen kanaler bort. Google kan inte övervaka, utan behöver information genom att användare flaggar innehåll. Det behöver inte vara själva kanalen eller innehållet som är olagligt, utan ibland sprids desinformation i kommentarsfälten. Rysk desinformation har förändrats, säger Tofvesson och de sprider inte längre primärt falska nyheter, utan förstärker istället mindre nyheter som passar deras narrativ. Är förbud mot vissa medier som Russia Today en möjlig väg att gå, undrar Mattsson och Careborg menar att hon för några år sedan självklart hade sagt nej, men att hon nu ser ett sådant stort hot mot den svenska demokratin att hon börjar vackla. Övreby talar om ny lagstiftning som förändrar Googles arbete, men också hur svårt det är att bestämma om aktörer ska stängas av. Youtube finns till exempel fortfarande kvar i Ryssland, de menar att det gynnar befolkningen, men inte i Kina. Grunden handlar om just nyttan av den information som sprids för befolkningen i landet.
Att journalister hotas för att de för fram felaktiga perspektiv är tyvärr inte ovanligt. Careborg menar att det här handlar om desinformationskampanjer som tyvärr gör att relevant mediekritik försvinner. De som arbetar inom den etablerade journalistiken måste förstå att det är just orkestrerade hatkampanjer. Faran är också, som Mattsson påpekar, att jakten på objektivitet gör att desinformation tar sig in även i etablerad media. Som exempel ger han Brexit-omröstningen där en sidas desinformation fick lika stor tid i BBC som den andra sidan. Rena lögner fick alltså föras fram på bästa sändningstid. Den här tendensen tycker jag ses även här och ibland blir det verkligen märkligt.