Johan Hilton modererar seminariet om och med kulturbarnen Åsa Beckman och Fritiof Ajvide. Tyvärr var Jonathan Unge inte med som var tanken från början. Beckman är dotter till poeten Erik Beckman, något som påverkade hennes uppväxt, vilket hon skrivit om i boken Kulturbarn. Kanske hade hon fördelar av att ha en känd pappa, i alla fall inledningsvis, säger hon, men i längden måste man självklart leverera.
Ajvide berättar att han länge varit en del av sina föräldrars skrivande, där hela familjen var engagerade i föräldrarnas manus. När han skickade in manuset till sin bok Våldet under huden upplevde han inte att han hade några fördelar, utan snarare en nackdel i alla fall för ett förlag. Han berättar också hur mycket språket och språklekar betytt under hans uppväxt, där familjens relationer formades av just språk. Beckman känner igen sig, men minns också rädslan för att inte få höra till. Att hon inte skulle vara tillräckligt bra. Det som fascinerat henne och som hon skriver om i sin bok, är hur lika uppväxten för olika författarbarn verkat vara. Hur författaren står i centrum och hur författarfamiljerna inte sällan ser sig själva som väldigt speciella och kanske lite bättre än alla andra.
Att skriva böcker var inte självklart för Ajvide. Kanske främst för att han sedan ung ålder haft problem med psykisk ohälsa och därför har hans liv länge handlat om att överleva. Åren mellan 12 och 23 läste han bara sina föräldrars manus, men därefter har han slukat böcker och tagit igen. Sedan dess har skrivandet varit en del av hans liv, trots att han studerade till psykolog och tänkte sig en annan karaktär. Nu är skrivandet det kanske viktigaste i hans liv.
Beckman menar att uppväxten i en familj där språk och litteratur står i centrum också ger ett försprång, men också höga krav.. Även om skrivandet inte var självklart för henne, då hennes pappa alltid verkade må dåligt när han inte lyckades i sitt skrivande. Som barn tog hon på sig ansvaret för att lyfta sin pappa när han var nere och det påverkade henne mycket. Det blev som ett slags konstnärligt medberoende. Trots detta gick hon en skrivarkurs, men mådde extremt illa och var rädd för att hennes skrivande skulle vara dåligt och dra ner sin pappas författarskap.
Ajvide känner inte alls igen rädslan för att låta sina föräldrar läsa ens texter, då de läser varandras texter i familjen och han har därför delat allt på ett tidigt stadium. Däremot är han ofta kritisk till sitt eget skrivande och det viktigaste är att han själv blir nöjd. Debutboken började han skriva efter att han ”kommit tillbaka” till livet, upptäckt Einar och blivit fascinerad av gangsterkulturen. Hans bok handlar om hur en vit medelklassunge vill bli en del av gangsterkulturen.
Finns det några privilegier som kommer med att ha författarföräldrar? Kanske relationen till språket och att efternamnet har betydelse, säger Beckman. Ajvide berättar om hur olika reaktioner han får när han först presenterar sig som Fritiof och sedan lägger till Ajvide. Den reaktion han får då är en helt annan. Dessutom har han lärt sig att föra sig i det kulturella rummet. Andra debutanter hade kanske inte stövlar fram till äldre, kända författare och inleda en konversation. Beckman menar också att allt skvaller hon haft tillgång till skvaller om författare, vilket gjort att hennes bild av dem avdramatiserats.