Seminariet som handlar om kulturkanon modereras av Cecilia Düringer och i panelen sitter Donia Saleh, Elis Monteverde Burrau, Ebba Witt-Brattström och Stefan Lindberg. Målet med seminariet är att resonera kring viktiga verk. Witt-Brattström påpekar att hon gick i skolan på den tiden då det fanns en skolkanon som i princip bara består av texter skrivna av män. Hon vill rekommendera att dagens unga ska läsa såväl Nässlorna blomma OCH Mor gifter sig, inte bara den förstnämnda. Hon är egentligen emot kanon, då hon ser sig som ett offer för kanontanken.
Donia Saleh lägger till att det är ganska dubbelt och olyckligt att regeringen minskad anslagen till kulturen och tror att allt ska lösas med en lista. Hon vänder sig också emot nyttotanken kopplad till litteratur. Även Stefan Lindberg har upplevt kanon via antologin Dikt och tanke, men kan se fördelen med att alla möter liknande verk. Monteverde Burrau är glad över att Düringer talar om att de ska ta fram en fiktiv kanon, då han har svårt för begreppet nationell kanon.
Alla i panelen har valt några verk de tycker ska finnas med i den fiktiva kanon.
Elis Monteverde Burrau har valt en trio debutverk, som han hoppas ska ge unga läsare så mycket prestationsångest att de aldrig skriver något själva.
Orissa av Ola Julén
Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger
Nej, det är en snöklump av Sara Villius
Ebba Witt-Brattström väljer följande verk där hon lyfter den finlandssvenska litteraturen och fler kvinnor än män:
Dikter av Edith Södergran
Muminböckerna av Tove Jansson
Mor gifter sig av Moa Martinson
Nässlorna blomma av Harry Martinson
Donia Saleh har valt böcker som betytt mycket för henne och lyfter vikten av att också föra in det roliga likaväl som det allvarliga och viktiga.
Omega av Johannes Anyuru
Vara vit mans slav och helt andra dikter av Sonja Åkesson
Gruva av Sara Lidman
Blodbok av Burku Sahin
Stefan Lindberg har valt:
I den röda damens slott av Lars Jakobsson
Hem av Magnus Dahlström
Parsifal av Sigrid Combüchen
Witt-Brattström lägger till Herr Arnes penningar av Selma Lagerlöf när Düringer påpekar att endast 1900-talslitteratur tagits med. Nu är ju den utgiven 1904 förvisso och kanske inte hennes bästa bok, men många av mina elever brukar gilla den. Inte heller Strindberg finns med, men Saleh är säker på att någon av de ansvariga gubbarna kommer att göra det. Samtidigt, påpekar Witt-Brattström, finns det än så länge bara en utredning och inget uppdrag att ta fram en kulturkanon. Saleh tror inte att en kulturkanon kommer att förändra något. Tanken att vi ska få samma kulturella referenser är omöjligt, menar hon. Litteraturen kan dock bli en källa till gemenskap, menar Lindberg och om det är gemenskapen som står i fokus kan det var bra, menar Witt-Brattström, men det är alltid lurigt när en kanon kommer uppifrån. Kanon som maktutövning är något hon säger nej tack till. Hon har ägnat hela sitt liv åt att vrida litteraturen från det rent manliga perspektivet och nu riskerar det att bli en tillbakagång. Hon vill ha två timmars läsning varje vecka i skolan och ja, det hade säkert varit bra, men mest av allt behöver vi nya kursplaner i svenska, inte minst på gymnasiet, som faktiskt lägger fokus på läsning. Gärna i fler ämnen än svenska.