Snart är årets Bokmässa över för min del och det sista seminariet blev ett samtal med den norska författaren Erlend Loe och den franska författaren Lucie Rico modererat av Amanda Svensson. Loe tillhör mina gamla favoriter, men jag har tappat bort honom lite. Lucie Rico har jag däremot inte läst något av, men hennes Kycklingoratoriet verkar minst lika galen som valfri bok av Loe. Hans Drömmarnas cykelregister kommer ut i oktober, men finns på mässan.
Ricos bok handlar om Paule, en vegetarian bosatt i Paris, som ärver en kycklingfarm. Hon ville skriva om den märkliga idén att det skulle vara bättre att äta kött från ”lyckliga djur” och boken innehåller en rad dödsrunor som hyllar de kycklingar som dödas. Amanda Svensson läser en av dem som berättar om moderns favoritkyckling. Paule berättar att hon skrev många fler dödsrunor än de som till slut blev en del av boken. När hon beskriver boken verkar den rolig, bra och väldigt knäpp. Lite roligt är det också att boken kom till under en skrivarkurs, där översättaren Anna Mezey var med på samma kurs, vilket gör att hon följt hela skrivprovessen.
Huvudpersonen i Loes bok heter Solveig, men hon tycker väldigt illa om det. Hon testar några andra namn innan hon hittar det perfekta namn hon vill byta till. Drömmar har stor betydelse i boken. Det är där huvudpersonen hittar sina namn, men också där hon förlorar sina cyklar. Amanda Svensson vill kalla Solveig för en rättshaverist och även om hon ser sig själv som en flexibel människa är hon snarare ganska fast i sina föreställningar om världen.
Huvudpersonen drömmer som sagt om att hon blir av med cyklar och en extra hemsk händelse är när hon drömmer om att en cykel blir stulen vid FN-skrapan i New York. Som tur är finns ett register för cyklar du förlorat i dina drömmar. Sidan finns på riktigt och heter Dream Bikes Register där du kan registrera borttappade och funna drömcyklar. Kanske är hennes fixering vid dessa cyklar ett sätt att hantera andra problem.
På samma sätt verkar kycklingarna i Ricos bok vara ett sätt för huvudpersonen att hantera sin mammas död. Att skriva en dödsruna om sin mamma var omöjligt, då hon inte hade något snällt att skriva om, men det går bra att hylla kycklingarna. Olika djurs status är också en del av boken, då Rico funderat mycket över varför vissa djur ses som mat, medan andra absolut inte kan och får ätas. På ett sätt är det en bok om djurs rättigheter och vegetarianism, men Rico är inte vegetarian även om hon önskat det. Under skrivandet åt hon dock inte kyckling. Ännu mer handlad boken om marknadsföring och varför vi människor så ofta gör saker som vi egentligen vet är fel.
Båda författarna har skrivit humoristiska böcker och Svensson påpekar att humor kan vara svårt. Humor kan också vara ett sätt att kunna skriva om mörka saker och kanske är det en förutsättning för att det ska bli roligt, säger Svensson. Loe håller med om att svärta krävs, så länge du inte är ett väldigt litet barn. För honom är det ett sätt att göra hemska saker mindre hemska. Alternativet hade varit att dö, säger han, något drastiskt. Det absurda är en stor del av hans böcker. Rico menar att humor kan göra att vi blir medvetna om saker vi aldrig tänkt på innan. Det låter onekligen som att dödsrunor som skrivits för kycklingar ger ett ovanligt perspektiv. Samtidigt är det, som Rico säger, svårt att veta vad andra tycker är roligt och hon var inte säker på att andra skulle skratta. Loe säger att han drivs av en intuition och absolut inte testar sina skämt. Självklart tycker inte alla att hans böcker är roliga, men han gillar själv att vrida på språket och försöka hitta roliga formuleringar.