Elisabet Åsbrink har skrivit en bok om och med Gloria Ray Karlmark som heter Gloria i rasismens skugga. Gloria var en av The Little Rock Nine och var 14 år när hon 1957 började i en skola i Little Rock som tidigare endast tagit emot vita elever. De andra åtta har redan skrivit böcker, men Gloria berättar att de inte delade sina berättelser med varandra under det år då de gick på Little Rock Central High School. Nu är allas berättelser offentliga och därför kan hon berätta sin. Hon talar om ett år fyllt med tårar, där många var öppet rasistiska och ingen egentligen försvarar dig, trots att de kanske tyckte annorlunda. Hon är märkbart berörd då hon talar om den tysta massan. Många ville få bort dem, såväl som deras föräldrar och de gjorde allt så svårt de kunde under året.
Anledningen till att just händelserna Little Rock spreds så mycket var att stora amerikanska tv-bolag filmade och sände, vilket spred bilden av rasismen i södern till resten av landet och därefter världen, säger Ray Karlmark. Att dessa nio elever, oberoende av varandra, bestämmer sig för att söka till Little Rock Central High School, handlar om att en domstol slagit fast att det var olagligt att stänga ute afroamerikanska elever. När eleverna dyker upp möts de av nationalgardets beväpnade soldater som försöker förhindra att de går in i skolan. Det här är precis i början av människorättskampen, före Martin Luther Kings berömda tal. Åsbrink berättar om det faktum att guvenören i Arkansas får emot president Eisenhower och kämpar för att ”the southern way” ska få finnas kvar. När presidenten skickar dit sina trupper för att eskortera in de nio i skolan är landet närmare inbördeskriget än på många år.
Ray Karlmark har påverkats mycket av händelsen och säger att hennes barndom tog slut den där dagen då hon som 14-åring försökte få komma in i en skola som inte ville ha henne där. Hon drömde om en god utbildning och ansåg sig ha rätt till det, vilket borde vara en självklarhet. Hon tyckte om skolan och ville utbilda sig på en av landets bästa skolor för att ha en chans att därefter komma in på något av de bästa universiteten. Ray Karlmark beskriver också att hon varit ganska skyddad under sitt tidigare liv och rasismen hon mötte nu kom som en chock. Hon förstod nu att ansvaret att fortsätta gå till skolan låg på hennes och de andra åttas axlar. Det fanns ett krav på alla skattefinansierade skolor att avsegregeras. Soldaterna hade inte rätt att hindra dem att gå till skolan, men gjorde det ändå. Gloria och de andra kämpade för principen att den som har lagen på sin sida ska kunna utföra det lagen sa att de hade rätt till. Det dröjde tre veckor innan de fick lov att börja skolan och de placerades i nio olika klasser, vilket gjorde att de alltid var ensamma bland vita klasskamrater.
När Gloria kom till skolan första dagen blev de nio kallade till rektorn efter kanske 1,5 timmar. Polisen kunde inte hålla tillbaka mobben och garantera deras säkerhet, så de fick smugglas ut på golvet i baksätet av bilar. I det läget skickar Eisenhower dit fallskärmsjägare och därefter eskorterades också de nio till skolan med soldaters hjälp. Soldater som hade både gevär och bajonetter. Varje elev hade en soldat som följde dem i korridorerna, men de fick inte komma in i klassrummen. Ändå trakasserades de nio ständigt av de andra eleverna. Varje dag var en kamp, där nio individer tillsammans kämpade för sin rätt till utbildning. De var inte organiserade och egentligen nio individer snarare än en grupp. I 223 dagar kämpade de genom att varje dag valde att gå dit. Sista dagen fick Gloria sin årsbok och en enda vän Becky Nolan, skrev i den. Totalt var det kanske tio elever som ens hälsade på de nio och de blev straffade för det. Betty bad Gloria att inte hälsa, då hon var rädd för att hennes familj skulle utsättas. När Betty skrivit vågade fler skriva i Glorias årsbok och det gjorde henne både glad och ledsen. Tänk om de hade vågat ta kontakt och ge henne beröm tidigare under året.
Åsbrink beskriver hur det såg ut utanför skolan, där en vit mobb samlades utanför skolan varje dag och den blev ständigt större. När nationalgardet tvingades glömma och ersättes av poliser. Representanter från FBI knackade på dörren till Glorias hem för att ta hennes fingeravtryck för att, som de sa, kunna identifiera liket senare. Det är väldigt svårt att förstå hur något sådant kan hända, men samtidigt känns det inte otroligt att det skulle kunna gå så långt igen. Jag blev väldigt berörd av Gloria Ray Karlmarks berättelse och är glad att hon berättar den. Det finns ett sommarprogram från 2016 som jag definitivt ska lyssna till