Jag brukar läsa allt av Jonas Gardell, men Fjollornas fest har blivit liggande. Istället valde jag att lyssna på den och det blev en riktigt fin upplevelse. Gardell läser själv boken och även om han absolut inte är en klassisk ljudboksuppläsare, tillför en författarinläsning alltid en dimension. Själva festen, den som hölls 29 juli 1971 för att Club Etoile flyttade till Piperska muren, fungerar som en ramberättelse och beskrivningar av det som kallas ”Sveriges största fjollparty” varvas med berättelser om personerna som kommit dit. De är gamla nu de flesta av dem, men i berättelserna är de yngre. Flera av dem fast i ett liv som inte passar dem alls, för även om de hånas som de fjollor de är, lever det en sannare liv nu. Mest gripande är kanske berättelsen om Mikael, den unga pojken vars liv förändrades efter en minst sagt traumatisk upplevelse. Nu är han man, men ännu inte säker på vem han vill vara.
Skildringen från festen blir lite väl babblig ibland, men det är ändå väldigt underhållande att lyssna till Gardells ord. När vi i slutet fått veta mer om deltagarna får även nutidsskildringen en annan skärpa och ett större djup. Bakom jargongen göms en hel del smärta och även om den inte alltid får synas är det tydligt att vännerna finner stöd hos varandra. Gardell kan konsten att låta som att han skämtar bort allvaret och samtidigt borra precis där det gör som mest ont. Det är skickligt. Faktiskt tror jag också att Fjollornas fest tillhör de böcker som gör sig allra bäst som ljudbok och rekommenderar er att lyssna snarare än att läsa. Den enda nackdelen är att det inte går att skumma igenom de riktigt obehagliga delarna, men samtidigt är det kanske bra att inte skygga för det värsta.
Om boken
Fjollornas fest av Jonas Gardell, Norstedts förlag, (2023), 2017 sidor