Jag har följt Mattias Edvardsson sedan hans Dit drömmar färdas för att dö gavs ut 2012 på lilla Parabellum Nord. Nu skriver han böcker som ges ut av Bokförlaget Forum och läses av en bred publik. Hans En helt vanlig familj har blivit Netflix-serie och pocketboken syns överallt, till och med i mitt klassrum. Jag unnar honom all framgång och läste med höga förväntningar senaste boken Gravglänta som är första delen i en planerad serie som döpts till Brottsplats Söderslätt. Faktiskt har den en del gemensamt med debuten, då båda handlar om barn som mördas. I båda är det också mer eller mindre uttalat att verkliga fall har inspirerat. Dit drömmar färdas för att dö är en fiktiv version av de så kallade Fallet Bobby, där en pojke först sades ha kidnappats från en bil utanför IKEA, men sedan visat sig ha mördats av sin mamma och styvpappa. I Gravglänta hittas en pojke död och hans lekkamrater misstänks för mordet och tankarna går till Fallet Kevin som verkligen är ett av de sorgligaste fallen i svensk rättshistoria.
I Gravglänta tas vi med till det lilla samhället Gabelljung i slutet av 1980-talet. Söderslätt ligger inte långt från Trelleborg och bara några mil från Malmö, men verkar på samma gång vara världens ände. Där bor Lola som har sonen Robin från ett tidigare förhållande och nu Filip med sin nya man Tony. Det finns få barn i byn och trots att Lola inte är speciellt förtjust i bröderna Daniel och Dennis Bernhardsson som bor i grannhuset, finns det inga andra som Robin kan leka med. Hon släpper älltså i väg honom och pojkarna cyklar till skogen för att leka kurragömma. När Robin inte kommer hem blir både hon och Tony oroliga och det blir inte bättre när Dennis och Daniel dyker upp och berättar att Robin har försvunnit.
Gunni Hilding är ganska färsk polis och när fallet förvandlas från ett försvinnande till ett misstänkt brott får hon verkligen bekänna färg. Vi får följa henne under utredningen 1989 och även om själva fallet är spännande är det faktiskt Gunni som är den stora behållningen. Hon har lämnat Jehovas vittnen och därmed sin familj, något som verkligen påverkat henne mycket. Nu bor hon inneboende hos sin moster Karin och vet inte riktigt vilken väg hon ska ta i livet. Gunni är en komplex och ovanlig karaktär som jag har lätt att engagera mig i.
Gravglänta är Mattias Edvardssons bästa bok på länge och då har jag ändå tyckt mycket om hans senaste böcker. Det är som att han tar ännu ett steg i sitt författarskap och lyckas bygga upp en fiktiv värld som känns trovärdig och levande. Även karaktärerna är realistiska och vältecknade. Trots att Gravglänta är en klassisk polisdeckare är det här mer av en roman än något Edvardsson skrivit sedan min favorit En nästan sann historia från 2016. Nu lägger jag ingen värdering i vilken genre författare skriver i, men jag uppskattar det stillsamma tempot och det nästan poetiska språket som vi bjuds på. Jag ser verkligen fram emot att följa Gunni och hennes kollegor i fler böcker och nostalgikern i mig är glad över att Edvardsson återvänder till 1990-talet.
Om boken
Gravglänta av Mattias Edvardsson, Bokförlaget Forum, (2024), 350 sidor