Jag tyckte mycket om Ella-Maria Nuttis debut Kaffe med mjölk och uppföljaren Till träden är på många sätt en fortsättning, eller kanske snarare en pendang till den. Vi får träffa en ung kvinna och hennes far som befinner sig på kalfjället. På väg därifrån blåser stormen upp och sikten gör det svårt att köra. Fadern, som egentligen känner fjället som sin egen bakgård missar en höjdförändring och olyckan är ett faktum. Dottern å sin sida har glömt att packa skidorna och därför blir färden till övernattningsstugan både lång och kämpig. De har inget att äta och dricka, men de har en vilja att överleva. Dottern trotsar smärtorna i kroppen och fortsätter att gå tills de till slut hittar stugan. Där följer händelselösa dagar där ljudet av stormen är det enda som hörs. Den lilla mat som finns sysselsätter far och dotter, men mest verkar de önska att tiden ska gå.
Språket är en egen karaktär i Nuttis bok. Det som behövs för att kommunicera och som inte riktigt finns mellan dottern och fadern, men också det modersmål som fadern berövats och med det en del av sin identitet. Det sparsmakade sättet att berätta gör att vi egentligen inte får veta så mycket, men att karaktärerna hade inlett känslosamma samtal när de befinner sig insnöade i stugan hade verkligen inte varit trovärdigt. Relationen mellan dem handlar inte om vad som sägs, utan snarare om den kommunikation som saknas. Nuttis skildrar förhållandet mellan far och dotter på ett fint sätt. Trots tystnaden dem emellan finns det kärlek mellan dem, men inte ord till att uttrycka den.
Om boken
Till träden av Ella-Maria Nutti, Wahlström & Widstrand, (2024), 232 sidor