Jag skriver ju om alla böcker jag läser ut, men det är svårt att skriva något om den tecknade versionen av Harry Martinsson, signerat Knut Larsson. Inte för att det är något fel på illustrationerna, det är tvärtom en riktigt snygg bok, men innehållet blir i Larssons händer näst intill obegripligt. När en på något sätt bearbetad version av en bok är lyckad behålls bokens kärna och känsla, men också tillräckligt av innehållet för att de viktigaste ska kunna förstås. Det gäller när du skriver lättläst, gör filmmanus och även när en klassiker blir till en serieroman.
Aniara: fritt efter Harry Martinson av Knut Larsson gör det som sägs i titeln, håller sig väldigt fritt i förhållande till originalet. Nu är Aniara ingen enkel bok att gestalta, ska sägas, då detta diktepos inte är helt lättnavigerat. Utan att ha läst det eller i alla fall mycket OM det torde det dock vara helt omöjligt att förstå Larssons verk. Som komplement kan den absolut fungera, men för mig som hoppades hitta ett bra alternativ att uppleva Martinssons rymdepos blev det något av ett magplask. Däremot gjorde den mig sugen på att läsa om originaltexten. Alltid något.
Om boken
Aniara: fritt efter Harry Martinson av Knut Larsson, Kartago förlag, (2015)