Att läsa Djupvattnet av Marit Sahlström var en känslomässig upplevelse för mig. Berättelsen om Milo och hans familj är så smärtsam att ta del av, kanske för att min familj såg ut så för några år sedan. När vi träffar Milo första gången är han och hans familj på väg för att hälsa på morfar. Storebror Simon är med, men ändå inte. Han isolerar sig allt mer, har slutat gå till skolan och lämnar knappt sitt rum. Att sommarsemestern blir i morfars stuga vid Djupvattnet är för att det är omöjligt att få med Simon på någon annan resa.
Milo är arg. Han är arg på sin bror som verkar ha gett upp om livet, arg på att han måste tillbringa sommaren på landet utan fungerande internet, arg på familjesituationen och frustrerad över hur ledsna hans föräldrar är. Hans pappa har till och med slutat arbeta då Simon inte kan lämnas ensam och hela familjens livssituation har förändrats. Milo önskar att Simon bara kunde skärpa sig, men inser att det inte är så lätt. Mest av allt är han ledsen över att ha förlorat sin bror, för Simon finns inte kvar, inte den riktiga Simon. Milo saknar barndomens Simon. Han saknar sin glada storebror som stängt världen ute sedan hans bästa vän flyttat.
Sahlström har skrivit en fantastisk ungdomsbok. Den är välskriven, känslosam, ärlig och äkte. Det är också en otroligt hemsk bok och troligen inte för alla. Om jag hade rekommenderat den till någon ung person i min närhet hade jag varnat för starka känslor. Samtidigt är Djupvattnet en viktig bok som adresserar ett växande problem som drabbar många familjer och att fokusera på ett syskon till någon som troligen får föräldrarnas uppmärksamhet gör den extra viktig. Att följa unga som mår dåligt är viktigt, men också dem som befinner sig i deras närhet. Det var länge sedan jag läste en så här stark bok och jag går sönder lite under läsningen.
Om boken
Djupvattnet av Marit Sahlström, Bonnier Carlsen, (2024), 250 sidor
Visst är den fantastisk! Fortfarande upprörd att den inte blev August-nominerad. Jag fattar det bara inte.