Barrbarnet

Tre vänner bor tillsammans i Klara Bartilssons bilderbok Barrbarnet. En dag knackar det på dörren när de sitter och dricker te och utanför står ett litet barn som barrar lika mycket som en gammal julgran när det är dags för julgransplundring. De släpper in henne, ger henne saker att äta och finner att hon gillar sylt på macka mest. Sedan döper de henne till Barrbro och bestämmer sig för att låta henne stanna. Problemet är att Barrbro barrar orimligt mycket och vännerna behöver ständigt sopa efter henne för att inte skada sina tassar på de vassa barren. Micky försöker borsta bort barren och Britten virar in henne i en filt, men ingenting hjälper. Till slut blir Jones arg och skriker att hen inte står ut. Nästa morgon är Barrbro borta och Jones får väldigt dåligt samvete. De tre vännerna ger sig ut i skogen på jakt efter Barrbro. De följer stigen med barr som hon tappat.

I Det osynliga barnet av Tove Jansson behövs omsorg och kärlek för att Ninni ska bli synlig igen. Barrbro behöver en kram för att sluta barra. När vännerna söker upp henne i skogen blir hon nämligen grön och fin igen efter att hon fått en kram. Nu behöver de inte sopa barr från henne mer och om hon skulle börja barra vet de hur de ska få det att sluta. Visst är Barrbarnet en söt historia och jag gillar illustrationerna skarpt, däremot tycker jag inte att det är en bok utöver det vanliga och förstår inte riktigt nomineringen till Augustpriset. För mig blev det en bilderbok i mängden, varken mer eller mindre. En bok att låna på biblioteket och roas av, men kanske inte en bok att läsa om och om igen. Nu har jag inte testat historien på några barn och det kan mycket väl vara så att det här är en bok som målgruppen tycker är fantastisk.