Igår var det dags för finalen av Lerum läser då författaren John Ajvide Lindqvist kom hit för att prata med Jessica Schiefauer om sin bok Sommaren 1985. Jag var där tillsammans med mina estettreor som just läst ut boken. Några av dem stod på scenen och spelade musik från Live Aid, men de flesta satt i publiken. Det blev ett trevligt samtal med en energifylld Ajvide Lindqvist som verkligen bjöd på sig själv. En del känns igen från samtal som till exempel det här från Bokmässan, medan annat är nytt. Eftersom samtalet var ungefär 45 min långt hann samtalen komma in på några sidospår och det var då det blev som bäst.
Inledningsvis får vi veta att Sommaren 1985 är berättelsen om John Ajvide Lindqvists somrar med sin pappa. Där hade han det bra på ön med sina sommarkompisar, medan hans liv i Blackeberg med mamman var rätt eländigt. På ön hade han vänner som accepterar honom, till och med respekterar honom. Han använde sin fantasi och kreativitet när han var spelledare när gänget spelade rollspel och fick status genom det. I Blackeberg var han den mobbade tjockisen kallad Grisen och visserligen kunde han imponera på någon genom att trolla, men han förblev Grisen. Låt den rätte komma in handlar om hans utsatthet i Blackeberg och drömmer om att höra till. I Sommaren 1985 är Johannes hans alias och liksom honom utnyttjade han sin kreativitet och blev författare. Han har inte högst status, men är en person som har vänner och som faktiskt räknas.
Berättelsen som sedan blev Sommaren 1985 kom till Ajvide Lindqvist när han skrev på en ny novellsamling och ville ha med en nyskriven, längre novell. Att den kom att handla om en sjöjungfru handlade helt enkelt om att han ville ha en mytologisk varelse som han inte skrivit om tidigare. Idén till sjöjungfrun som inte var vacker och ett mellanting mellan ett djur och en människa kom till honom när han åkte båten. Båten som går i max sju knop brukar vara en plats där han kommer på saker som kan användas i skrivandet.Ajvide Lindqvist berättar om sin skrivprocess och hur han börjar med en första idé som ofta handlar om två olika saker, kanske en karaktär och en plats. Han tar sig sedan vidare genom att ställa frågor till sig själv som han sedan svarar på. När han började skriva det som först skulle bli en novell och sedan blev Sommaren 1985 var det en sjöjungfru och en huvudperson som älskade E.T. som var början. De första raderna kom också till honom tidigt. Därefter bestämde han sig för att skriva om sitt gamla kompisgäng och den sommaren då de gick från barn till något annat. Han skrev ner allt han kunde komma på om varje karaktär och lät dem sedan börja prata genom en skriven monolog. Sedan var det dags att låta karaktärerna mötas och det är ofta då det börjar hända saker, berättar han. Allt är inte färdigt från början och att berättelsen skulle sluta mitt under Live Aid med en scen där Krutgubben var huvudperson var inte alls bestämt. Krutgubben är dock baserad på en verklig person, en farfar till en av sommarkompisarna.
När Ajvide Lindqvist skrev Sommaren 1985 tyckte han extra mycket om att utforska hur Johannes förhåller sig till sjöjungfrun. Hur mötet med henne ger honom status i gruppen och hur han får en slags relation till henne. De olika karaktärerna påverkas på olika sätt av den mytologiska varelsen, men vi som läsare får inte svar på alla frågor. Ajvide Lindqvist menar att det handlar om oförmåga, för han visste helt enkelt inte mer om henne eller om havsfolket. Schiefauer påpekar att det snarare handlar om fingertoppskänsla och att det gör att läsaren får fylla i tomrummen själv. Jag tycker också att det är naturligt att vi inte får veta allt eftersom sjöjungfrun inte kan berätta om det. Hennes sång påverkar främst Johannes och Helena och deras relation med sjöjungfrun är något även jag tyckte var intressant att läsa om. Över huvud taget tycker jag om att mycket lämnas till läsaren och det gör boken riktigt bra att samtala om.
Idag hade mina elever boksamtal om Sommaren 1985 och jag hann lyssna på några av de inspelningar de gjorde. Flera tog upp småtjejerna Melinda och Lovisa och gillade dem. De undrade också vad som egentligen hänt sjöjungfrun, då inga svar ges om huruvida det finns andra som henne. Ajvide berättar att han funderar på att skriva en uppföljare som heter Sommaren 1986 där Melinda och Lovisa är huvudpersoner och där vi får veta mer om havsfolket genom dem. Det hoppas jag att han gör verklighet av. Nästa bok som kommer ut beskriver han som den läskigaste han skrivit. Den heter Svinen och hans förläggare tycker nästan att den är för hemsk, men så bra att han vill ge ut den ändå. Ajvide Lindqvist berättar också att han alltid läser allt han skriver högt för sin fru, men att hon för första gången någonsin bad honom sluta läsa, hans son tycker istället att det är det roligaste han skrivit. Annars är det titelnovellen i novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben som är det otäckaste han skrivit och förutom den är han extra nöjd med kortromanen Gräns som också blivit film. Min favorit är nog Människohamn med Sommaren 1985 som god tvåa.