Det gör fruktansvärt ont att läsa Jag är bara ett jävla äckel av Titti Persson och Henrik Ståhl där huvudpersonens utsatthet beskrivs på ett brutalt ärligt sätt. Det är Henriks berättelse som delas och på ett sätt är det skönt att veta att han överlevt och verkar ha det bra. Bokens Henrik börjar sjuan när vi träffar honom första gången. Han hoppas att högstadiet ska bli den nystart han behöver och att mobbing han utsatts för tidigare under skoltiden ska upphöra. En stor skola ska göra det enklare att bli en i mängden och därmed undgå att bli utsatt. Mobbarna finns där, men inte i klassen och kanske har de tröttnat. Problemet är att på en stor skola finns det ännu fler mobbare och snart är Henrik mer utsatt än han varit tidigare. Mobbingen blir fysisk och ensamheten växer. När vännen Daniel blir accepterad av det coola gänget och får tillträde till deras fester tvingas Henrik försöka hitta en ny tillhörighet. Den hittar han på ett oväntat sätt genom grannen Ole som lär honom att filma.
Som vuxen relaterar jag till Henriks mamma, hennes önskan att Henrik ska få det bättre och hennes försök att lösa den fruktansvärda situation som sonen befinner sig i. Att allt blir värre när hon pratar med mobbarna är kanske naturligt, men vad skulle hon ha gjort istället. Inte ens att prata med lärarna hjälper, utan förvärrar allt. Jag hoppas att det finns exempel på lärare och andra i skolan som lyckas få mobbing att upphöra, men det är inte lätt trots att det egentligen borde vara enkelt att lyfta bort den som mobbar. Utsattheten blir en följetong oavsett om ledaren finns kvar eller inte. Att det skapas en hackordning verkar vara oundvikligt och till och med Henrik har personer han inte vill umgås med. Som lärare blir jag också berörd av Henriks berättelse och önskar att skolan kunde bli en bättre plats för fel. Att det är just att gå estet som är Henriks dröm är kanske inte så konstigt. Där finns en acceptans för olikhet som är ovanlig. Det tragiska är allt som måste genomlevas innan gymnasiet får fler att landa.
Jag är bara ett jävla äckel är riktigt bra och går rätt in i hjärtat. Det är en bok som inte väjer från det mest brutala och om jag jobbade på högstadiet skulle jag absolut använda den i undervisningen, men då som gemensam läsning och mycket arbete kring den. Kanske också tillsammans med elevhälsan. Däremot är det inte någon bok att ”bara” läsa utan samtal, då starka känslor kan väckas som elever kanske behöver hjälp att hantera.
Om boken
Jag är bara ett jävla äckel av Titti Persson och Henrik Ståhl, Rabén & Sjögren, (2024), 190 sidor
Foto: Kajsa Göransson