När jag och en av mina klasser läste Sommaren 1985 pratade vi mycket om Live Aid och några av eleverna var med och spelade låtar därifrån när John Ajvide Lindqvist gästade skolan. Jag bidrog också med lite 80-talsmusik och bilder på snygga synthluggar. En kväll fastnade jag i de olika Live Aid-versionerna. Originalet från 1984 är den bästa, men det är i princip bara vita män med som sångare, vilket kanske inte är så konstigt då det dels är Bob Geldofs vänner och dessutom speglar dåtidens musikindustri. Versionen från 1994 är superglassig och det är kanske inte så konstigt då Bob Geldof tog hjälp av Pete Waterman en riktigt framgångsrik producent och låtskrivare vars alla låtar lät typ likadant. Könsfördelningen är dock lite jämnare och när det går 10 år till visar versionen från 2004 att det hänt en del i musikvärlden. Det finns en version från 2014 också och det är den och ursprungsversionen som märks mest när Bob Geldof 40-årsjubilerar med en remix där unga och gamla, levande och döda sjunger tillsammans. Jag blir faktiskt lite rörd av att se David Bowie, George Michael och Sinead O’Connor. Det var också fint att se Bono sjunga stämmor med sig själv. Som Geldof själv säger är det helt bisarrt att människor fortfarande dör av svält i världen fyrtio år efter att Live Aid satt fokus på Etiopien första gången. För även om citatet ur Sommaren 1985 är helt sant är det ändå bra att vi påminns om världen omkring oss ibland.
Jag satt stilla på sängkanterna med händerna på knäna och lyssnade igenom sången. Sedan spolade jag tillbaka och lyssnade en gång till. Huvudets tomma sus ersattes av glockenspiel och känslan av högtidlighet och dådkraft. Vi kan alla göra något. Jag tyckte mer om sången än vad jag berättat för någon, hade lyssnat på den hundratals kronor. Det var något storslaget med alla dessa artister som samlades för att hjälpa de svältande och det kunde bli fuktigt i mina ögon när Bono kom in med sitt ”Well tonight, thank God, it’s them instead of you.” Som sagt, jag var sentimental. Är väl fortfarande. Jodå, jag såg den andra sidan av saken också. Att det kanske inte främst var oegennytta som drev artisterna att delta, samt att det var ett larvigt påstående att afrikanerna skulle lida av sin okunskap om julen samt brist på snö. Spelade ingen roll när det var så mäktigt.
Och ja, mäktigt var det och mäktigt är det. Alla goda krafter behövs i dessa dagar och kanske är det som David Bowie säger att ”rock’n’roll can really change the world.” Precis som han önskar jag er en god jul.
Är du nyfiken på vilka artister som är med i de olika versionerna av Do the know it’s christmas? finns en lista här.
Pingback: Do they know it’s christmas? - Bokfeed
Pingback: Do they know it’s christmas? - Bloggfeed