Min far & Kvinnan är två böcker av Annie Ernaux som gavs ut i en volym på svenska 2020 som en återintroduktion av författaren i Sverige. Två år senare tilldelades hon Nobelpriset i litteratur och jag måste säga att hon är en av de pristagare jag uppskattar mest. Min far heter La Place på franska och blev författarens stora genombrott när den kom ut 1983. Det är en fantastisk beskrivning av en man som jobbade hårt och verkligen försökte ge sin dotter ett bra liv. Hon fick studera och ge sig ut i världen. Det innebar inte att han förlorade henne, men att de befann sig i olika världar. Det som är så fascinerande med Ernauxs sätt att skriva är att hon verkar bestämma sig för att på ett objektivt sätt försöka beskriva människor och händelser. Visst är det hennes beskrivning av en far, men det är också ett försök till att förstå honom bättre. Hon vill försöka förstå det klassavstånd som hon kände skapades mellan dem och som växte med åren.
Annie Ernauxs far dog två månader efter att hon tagit sin lärarexamen. Fadern hann bli 67 år och tanken var att han skulle dra sig tillbaka ett år senare. Så blev det alltså inte. Från en fars död förflyttar hon oss till en annan fars död, nämligen hennes farfar som dog många år tidigare. Vi får läsa om hur hennes fars liv började några månader före det nya seklet och hur hans barndom påverkade honom. Hur han tyckte om att läsa, skriva och lära, men ändå inte fick någon lång utbildning. Istället blev han dräng och det var början på ett långt och hårt arbetsliv. Under sina år i armén lämnade han dock sin barndomsby och fick se lite av världen. Därefter fanns dock inget annat val än fabriken och det var på repfabriken som han träffade sin blivande fru, som var glad över att han inte såg ut som en arbetare. Tillsammans köpte de en kombinerad butik och bar som de sedan drev tillsammans. Ernaux beskriver honom som ”till hälften affärsman, till hälften arbetare, med en fot i vardera läget, dömd således till isolering och misstroende.”
Boken om fadern skrev Annie Ernaux mellan november 1982 och juni 1983. Kvinnan, boken om modern, kom ut 1987 och skrevs från 20 april 1986 och 26 februari 1987. Modern dog åtta dagar före Simone de Beavoir i början av april 1986 och påbörjades alltså snart därefter. Förlusten av modern beskriver Annie Ernaux så här:
Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kommer från.
Annars handlar Kvinnan mest om de sista åren i moderns liv och hur hon förändrades av alzheimers. Ernaux förlorar den mor som verkar ha varit både självständig och frispråkig, en kontrast till den lugnare fadern. Hon försöker att inte skriva om henne, utan följa henne till de platser hon rörde sig på när hon ännu levde. En person som länge var en förebild, men sedan blev någon hon förde en klasskamp mot. Den kvinna som var hennes mor var inte den kvinna Annie Ernaux ville vara. Det är intressant att läsa de två böckerna efter varandra och även om jag tycker mycket mer om Min far är båda böckerna helt klart läsvärda. Det är tydligt att yngre franska författare som Édouard Louis inspirerats av Annie Ernaux, men hon drivs inte av ilska utan av nyfikenhet och en vilja att förstå. Det är fascinerande läsning.
Foto: Catherine Hélie