I Hata samtiden sätter Nanna Johansson fokus på en rad fenomen som också jag avskyr. Vi guidas av två söta små figurer som är bokens maskotar. Den ena älskar korta serier, medan den andra föredrar längre. Tur för dem att Johansson bjuder på både och. Jag tycker nog lite extra om enruteserierna, men även de längre är i många fall väldigt pricksäkra och bra. De återkommande testerna är riktigt roliga, för visst har vi alltid undrat huruvida vi är salt eller peppar eller kanske vilken romersk siffra eller varför inte vilken av tarmarna. Själv känner jag mig ibland som en romersk femma och när livet är lite extra kämpigt är det tjocktarmen jag identifierar mig med. Jag absolut älskar hashtaggen #instagubbs, fnissar rejält åt ”På besök i brf Parketten” och sätter skrattet i halsen när jag läser om ”Tandriket”.
Det går snabbt att läsa Hata samtiden, men det är en bok som kräver både omläsning och eftertanke. De spontana skratten är en sak och sådana bjuds det verkligen på. När jag verkligen tänker igenom det jag läst och landar i bilderna och texten inser jag dock vilken skarp blick på samtiden Nanna Johansson har. Det är väldigt roligt och lite sorgligt att ta del av hennes verk. Det är ju inte heller direkt så att samtiden blivit bättre under de två år som gått sedan boken kom ut. Snarare tvärtom. Ibland tappar jag allt hopp om samtiden och vill mest skrika. I den fasen kan det hjälpa att läsa Hata samtiden och få skratta åt eländet. Trots att boken heter Hata samtiden finns det dock en del värme i vissa beskrivningar av en samtid vi skulle kunna ha. Förhoppningsvis kan vi ändra det värsta och skapa något bättre.
Om boken
Hata samtiden av Nanna Johansson, Galago, (2022)
Pingback: Hata samtiden - Bokfeed