Bröderna Peter och Ivan har just mist sin far och trots alls speciellt Peter intalar sig själv att detta inte påverkat honom nämnvärt, mår de båda ganska dåligt. De hanterar sin sorg på väldigt olika sätt även om de nog inte själva skulle hävda att det handlar om att bearbeta sorg. Klart är ändå att de absolut inte söker stöd hos varandra. Kanske handlar det om att Peter är tio år äldre än Ivan, men mest handlar det om att de inte vet hur de ska prata om känslor med varandra. Peter försöker hålla kontakten genom att bjuda sin lillebror på lunch eller middag ibland, men även om Ivan dyker upp och ofta njuter av maten, känner han sig alltid förminskad av sin bror. Brödernas relation är komplicerad och de behöver kvinnor för att kunna förstå sina känslor. Ingen av de vänder sig egentligen till sin mamma, även om hon finns i närheten. Modern har nämligen en ny familj och Ivan har bott hos sin pappa. Peter har bott hemifrån länge och har inte haft någon speciellt bra relation till någon i sin familj. Den trygga punkten i hans liv är den före detta flickvännen Sylvia, men även hans nya och mycket yngre flickvän Naomi verkar förstå honom. Eftersom hon är så mycket yngre än honom har han dock inte gjort förhållandet offentligen och på begravningen var Sylvia hans sällskap.
Även Ivan träffar en kvinna och hon förändrar hans liv. De ses första gången på en schackuppvisning där han spelar tio matcher simultant och hon är ansvarig för evenemanget. Margaret, som hon heter, är mer än tio år äldre än Ivan, men redan första gången de ses börjar känslor spira mellan dem. Hemma hos Margaret hittar Ivan en trygghet han aldrig tidigare känt, men åldersskillnaden gör att de håller sitt förhållande hemligt. Under en middag berättar Ivan om Margaret för Peter och han blir minst sagt upprörd. Att en så mycket äldre kvinna skulle ha känslor för hans tafatta lillebror med tandställning är för honom otänkbart och han är säker på att Ivan blir utnyttjad. Ivan blir upprörd och blockar Peters nummer. Den lilla kontakt bröderna haft bryts alltså. Rooney har skapat två karaktärer som jag har svårt att engagera mig i. Peter är egoistisk och otrevlig, Ivan gnällig och barnslig. Båda ser sig som totala offer och tar väldigt lite ansvar för sina liv. Kvinnorna är något vettigare och definitivt mognare. Kanske är den 23-åriga Naomi den som förstår livet bäst, medan Margaret framstår som mer naiv. Bäst tycker jag ändå om Sylvia, men även hon när en offermentalitet som är rätt störande.
Intermezzo är den irländska författaren Sally Rooneys fjärde bok och den har beskrivits som hennes bästa. Jag håller inte med. Efter att ha läst Rooneys tre tidigare böcker och uppskattat dem, hade jag höga förväntningar på Intermezzo. Tyvärr levde boken inte alls till hypen. Det var jag dessutom långt ifrån ensam att tycka när bokklubben Bokbubblarna hade sagt sitt. När vi sågs i fredags hade endast tre närvarande läst ut boken och av dem tyckte två om den. Vi var dock fem som inte hunnit färdigt, eller gett upp på vägen. Själv bestämde jag mig för att läsa ut den, men det var riktigt seg läsning. Visserligen var den tredje och avslutande boken riktigt fin, men att en bok kommer igång först efter 300 sidor betyder att den troligen inte hade blivit utläst om det inte var dels en bokklubbsbok och dels en bok skriven av en författare vars böcker jag tidigare uppskattat. Det är för långsamt, för ordrikt, för omständligt, för pretentiöst och minst hundra sidor för långt. Tyvärr är inte heller översättningen speciellt bra. Jag började läsa på svenska, då jag hade få dagar på mig och hoppades att en bok på svenska skulle gå snabbare att läsa. Jag var dock tvungen att byta till den engelska versionen och då flöt i alla fall språket bättre, även om det fortfarande gick trögt att läsa på grund av att absolut ingenting händer. Rooney försöker skriva som Joyce, med långa inre monologer och en orgie av ovidkommande detaljer. Det blir inte speciellt bra.
Om boken
Intermezzo av Sally Rooney, Faber & Faber, (2024), 453 sidor