Hammer är ett dansverk koreograferat av Alexander Ekman, med musik av Mikael Karlsson. På scenen finns hela GöteborgsOperans Danskompani, vilket betyder över 30 dansare som alla är orimligt skickliga. Igår genomfördes den sista föreställningen i den här omgången och jag hade missat den helt om inte en vän bokat biljetter. Det var faktiskt den första dansföreställning av den här kalibern som jag varit på och den var fascinerande. Inte altid vackert, inte helt lätt att förstå, men fascinerande. Mest imponerande var att se allt dansarna kunde göra med sina kroppar. Rörelser som såg enkla ut, men som vid eftertanke var totalt omöjliga. De fungerade som en grupp, men också som individer och när rörelser förflyttades mellan dem blev det extra effektfullt. Mest tycker jag nog om när de i första akten får bära kläder som visar en personlighet och dansa både med varandra och helt individuellt utan att påverkas av någon annan.
Jag ska inte försöka mig på en tolkning, då min med säkerhet inte är korrekt. Kanske finns inget facit, utan bara en upplevelse som förmedlas. Någonting om människans utveckling verkar Ekman ändå vilja säga. Från de nakna människorna som först är ganska lika varandra, sedan hittar en personlig stil, blir upptagna av sig själva och av att bli sedda, vilket leder till en annan slags likriktning som visar sig vara destruktiv. En av de scener som berör mest är den där dansarna själva försöker bygga torn av de stenblock som finns runt dem, torn som välter och som får dem själva att ramla. Allt känns totalt hopplös och den vilja att hjälpa varandra, som fanns i första akten, är nu helt bortblåst. Hoppet tänds ändå när föreställningen i slutet återknyter till början och tanken att dagens elände faktiskt kommer att gå över växt inom min. Kanske kan de primitiva hönsen, fårskocken eller aporna, eller vilka djur människorna nu blir när de slutar tänka, faktiskt hitta tillbaka till något ursprungligt och naket. Något ärligare och renare. Just nu känns det långt borta.
Hammer är en föreställning jag kommer att minnas. Den väcker tankar, men mest är det en upplevelse att få se så skickliga dansare på scenen. Det är oklart om jag kommer att prioritera dansföreställningar framöver, men det här var ändå kul att ha sett. Musiken då? Jo, den var varierande. Vissa delar tyckte jag mycket om, medan andra var lite väl intensiva. Samtidigt harmonierade musiken verkligen med det som skedde på scenen och den monokroma scenografin var mycket effektfullt. Som helhet var Hammer en imponerande föreställning som lämnade mig både uppfylld och förvirrad. Föreställningen återkommer i maj och då tycker jag absolut att ni ska försöka se den.
Foto: Tilo Stengel