Under mitt fokus på London i februari återvände jag till serien The Crown och såg färdigt den tredje säsongen. Säsongen inleds med att Winston Churchill dör och en ny premiärminister tar vid. Det är nästan skildringen av de politiska förändringarna som jag tycker mest om och det händer en hel del. Självklart följer vi även den kungliga familjen och jag tycker att Olivia Colman och Tobias Menzies fint skildrar drottningen och prinsen. Kanske är jag mest imponerad av den senare som lyckas vara både inbunden, konservativ och faktiskt också känslosam. Fortfarande märks det att prins Philip har svårt att stå i skuggan av sin fru, men han tar plats när det behövs. Ibland kanske väl mycket. I säsongen ligger fokus en hel del på prins Charles som, på ett väldigt stillsamt sätt, försöker forma sitt liv. Så värst mycket att säga till om har han inte, men han skildras som en person som försöker göra det bästa av situationen. Som när han skickas till Wales för att lära sig språket och med det blidka befolkningen. Det är också i den här säsongen han träffar Camilla Parker Bowles för första gången och trots att jag visste lite om vad som hände mellan dem, var det värre än jag trodde.
Det krävs lite tålamod för mig att landa i The Crown, men jag tycker mer om den för varje säsong. Inte så mycket att jag fortsätt med säsong fyra, men det kommer inte att dröja lika länge mellan säsong tre och fyra som det gjorde mellan säsong två och tre. Jag är något av en smygrealist och det känns lite förbjudet att kika in hos kungligheterna. Det verkar som att serieskaparna tagit sitt uppdrag på allvar och även om vissa delar är rätt tunga att se, förklarar vissa händelser en hel del om varför det blev som det blev. Mest tragiskt är det att följa prinsessan Margaret, i den här säsongen fantastiskt gestaltad av Helena Bonham Carter. Sällan har väl uttrycket ”poor little rich girl” varit mer passande.
Pingback: The Crown säsong 3 - Bokfeed