Jag var skeptisk när jag läste om Elly Griffiths nya serie om en avdelning inom Londonpolisen som löser kalla fall genom tidsresor. Ändå läste jag De fastfrusna och det fanns bra och mindre bra delar av boken. För det första så tycker jag verkligen om huvudpersonen Ali Dawson. Hon är i femtioårsåldern, frånskild och har en vuxen son, Finn, som arbetar för Isaac Templeton, konservativ justitieminister. En minister som påverkas av det fall som Alis grupp ska utreda. En äldre släkting till honom anklagades nämligen för tre kvinnomord och han vill att Ali åker tillbaka i tiden för att kunna rentvå honom. Lite krystat minst sagt, men märkligt nog tycker jag att tidsresorna och Alis besök i 1850-talets London känns mer realistiska än berättelsen i nutid där ännu konstigare saker händer. Det gör att boken som helhet inte håller, men av en helt annan anledning än jag trodde inför läsningen.
Ali Dawson känns som en värdig efterträdare till Ruth Galloway och henne följer jag gärna fortsatt. Helst ser jag att hon slutar resa till just 1800-talet, men Griffiths verkar helt klart vara historieintresserad och kommer säkert att försöka få in andra tidsplan även i kommande böcker. För min del får fallen dock gärna vara mer moderna och kopplingen till nutiden se ut på ett annat sätt. Det är inget större fel på boken som helhet, men jag föredrar Griffiths andra serie om Harbinder Kaur, så länge pensionärerna inte tar över helt. Elly Griffiths är en bra författare och jag kommer att läsa även hennes framtida böcker. Det finns helt klart hopp för fortsättningen om Ali Dawson även om jag inte var superförtjust i just den här boken.
Om boken
De fastfrusna av Elly Griffiths, Bokförlaget Forum, (2025), 375 sidor
Översättare: Carla Wiberg
Pingback: De fastfrusna - Bloggfeed