Tio riktigt bra album

Tidigare veckan hamnade jag i en diskussion om album där varje låt är bra och helheten briljant. Sådana är inte direkt vanliga, men de existerar. Idag presenterar jag tio gamla och nya favoriter och när jag valde ut dem insåg jag att det är skillnad på bra band, bra låtar och riktigt bra album. Vissa band hade dock kunnat få med flera album på listan, men jag har valt att nöja mig med ett.

Black celebration, Depeche Mode (1986) blev till slut det album som fick vara med på listan, men det var ett svårt val. Jag hade också kunnat välja Songs of faith and devotion (1993), men till slut vann nostalgin. Black Celebration var det första album jag köpte av Depeche Mode. Jag var tolv år och jag älskade det deppiga synthlåtarna. Fortfarande älskar jag titellåten, men också ”Stripped”, ”Shake the disease” och inte minst ”World full of nothing”.

Automatic for the people, R.E.M (1992) har några spår, som ”Ignoreland” som är lite svagare, men de är ändå bra och helheten sitter. Här finns fantastiska låtar som ”Try not to breath”, ”The Sidewinder sleeps tonight”, ”Everybody hurts”, ”Star me kitten”, ”Man on the moon” min favorit ”Nightswimming” och ”Find the river” som är en av de bästa avslutningslåtar som finns. Briljant.

Jagged little pill, Alanis Morissette (1995) var det ett tag sedan jag lyssnade på, men under många år gjorde jag det varje dag. Svagast är nog öppningslåten ”All I really want”, medan ”You oughta know”, ”Ironic”, ”Perfect” och ”Your house” tillhör mina favoriter.

Either/Or, Elliot Smith (1997) var det första album som gjorde att jag upptäckte denna riktigt begåvade musiker som dog alldeles för tidigt. Flera av låtarna var nämligen med i filmen Will Hunting som kom samma år. Den innehåller bland annat ”Between the bars” som är en av mina absoluta favoritlåtar, men också andra bra spår som ”Ballad of Big Nothing”, ”Angeles” och ”Say yes”.

North, Elvis Costello (2003) är verkligen ett helgjutet album där alla låtar är bra och dessutom hör ihop. Det börjar i svart med ”You left me in the dark” om att bli lämnad och vara olycklig, sedan dyker kärleken upp igen och i min favorit ”Still” beskrivs denna ”marvellous girl covered up in my coat”. Albumet slutar med ”Impatience”om att känna att det kanske är för snabbt att bedyra någon sin kärlek, trots att allt känns så rätt.

Though, I’m just me, Maia Hirasawa (2007) innehåller många låtar att bli glad av som ”Crackers”, ”And I found this boy” och ”My new friend” och så min lokalpatriotiska favorit ”Gothenburg”.

Det kommer aldrig va över för mig, Håkan Hellström (2013) fick bli albumet som representerar Göteborgs stolthet. Mest för att titellåten är så grymt bra, men också ”Du kan gå din egen väg”, ”När lyktorna tänds”, ”Valborg” och ”Fri till slut”. Svagast är ”Street hustle” men den funkar också.

Punisher, Phoebe Bridgers (2020) kan inledningsvis kännas lite slätstruken, men efter några lyssningar är det här ett album som sätter sig. Den första singeln jag hörde var ”Kyoto” och det är också en av mina favoritlåtar på albumet tillsammans med ”Punisher”, ”ICU” och ”Garden song”.

The Ballad of Darren, Blur (2023) är en lite lågmäld och kanske mer finstämd samling låtar än vi är vana vid när det gäller Blur, men jag tycker väldigt mycket om den. Jag lyssnade på albumets tio låtar varje dag under flera månader och det skapar en helhet som är bättre än delarna. ”Barbaric” är min absoluta favorit, tillsammans med ”The Everglades (For Leonard” och ”The Ballad”, men det finns helt ärligt ingen låt som jag inte tycker om.

For cryin’ out loud, FINNEAS (2024) blir mitt sistaval, då det är albumet jag lyssnar på flera gånger i veckan just nu och har gjort så sedan det släpptes i oktober. Titellåten är fantastisk, liksom ”What’s it gonna take to break your heart” och ”2001”, men alla låtar är bra och bildar en snygg helhet. I april ser jag och yngste sonen honom live och det ser vi fram emot.