Någonstans efter Du & jag döden tappade jag bort Kent och missade därför många turnéer inklusive det som skulle vara den sista 2016. När de aviserade att de skulle återuppstå för några spelningar i Stockholm var det dock självklart att gå och ännu roligare var det att yngste sonen ville göra mig sällskap. Igår small det och jag ska försöka sammanfatta min tankar och känslor om upplevelsen. För det första kan jag konstatera att sonen hade rätt. Jag sa en halvtimme innan konserten, precis när nedräkningen började, att publiken runt oss verkade vara otroligt städad och han påpekade att de som inte var där ännu troligen skulle vara de fullaste. Han hade rätt. Bakom oss dunsade två väl glada fans ner några minuter innan start. De skrattade och pratade mer än de lyssnade och förstörde kanske stämningen lite. Ingenting Kent kan lastas för självklart, men i kombination med att resten av publiken satt i princip tysta på sina stolar blev det lite stelt. Inte heller det kan bandet lastas för, bara lite.
Valet att låta scenen visa allt annat än musikerna skapade en distans till publiken. Det var otroligt snyggt och påkostat, men allt ljus från scenen gjorde det svårt att se, vilket bidrog till att det vissa stunder var som att titta på en film med några avatarer i motljus på scenen. När bandmedlemmarna syntes på skärmarna istället för hästar, renar och annat stiliserat, höjdes stämningen rejält. Ja, jag vet att det här är Kent-grej, men är ändå inte säker på att det var ett lyckat drag. Även om jag säkerligen inte hade orkat med ståplats önskar en del av mig att jag hade stått där och fått vara en del av spelningen.
Det som trots detta gjorde konserten sevärd var ändå musiken och så ska det väl vara? Musiken kändes i kroppen och jag älskar ju de malande gitarrerna som fint kontrasterar Jocke Bergs sång. En sång som i vissa stunder kändes lite tunn, men i andra var helt fantastisk. ”Döda vinkeln”, en av mina favoriter, tillhörde de låtar som kändes lite svår att sjunga, medan ”Sverige” var helt fantastisk. Visst är den lite smörig, men nu mer än någonsin behövs budskapet. Annars var mina favoriter ”Socker”, ”Pärlor”, ”999”, ”Kevlarsjäl” och ”Ingenting”, men musikmässigt var det mesta starkt. Möjligen hade jag klarat mig utan ”Hjärta” och jag är glad att de bytte ”Jag ser dig” mot ”Max 500”. ”Utan mina andetag” men den funkade förhållandevis bra live och kändes inte lika sönderspelad igår som annars. Annars är ”Mannen i den vita handen (16 år senare)” den låt som växer mest live och det var en upplevelse att få höra den igen. För mig är Kent mer rock än synth, men jag älskar kombinationen och jag är glad att de valde sitt vanliga avslut. ”Kräm” och ”Columbus” saknade jag, men låtlistan var till största delen väldigt bra, det var den.
Det är alltid kul att hänga med sonen, fem plus för stora barn och nostalgiresan avslutades med att vi åkte samma tåg till Göteborg som Håkan Hellström. Honom ser vi 7 juni och innan dess ska vi hinna med Billie Eilish och FINNEAS. Tre konserter jag ser fram emot.
Pingback: Kent 20250322 - Bloggfeed