Lite tagen av Billie Eilish

Visst gillar jag Billie Eilish, annars hade jag inte köpt biljetter till en konsert i Stockholm, men att hon skulle bjuda på en av de absolut bästa konserter jag varit på hade jag definitivt inte väntat mig. Gårdagens konsert var den andra av två på Avicii arena och tillsammans med yngste sonen tog vi oss dit i god tid. Jag hade nämligen koll på att Tom Odell var förband, men inte på vem han är, medan sonen tydligen älskar honom, men inte visste att han var förband. En styck lycklig son alltså. Faktum är att även jag kände igen några låtar och vi konstaterade båda att han bjöd på en bättre spelning än många andra huvudakter vi sett. Publiken var också mer engagerad redan under förbandet än de flesta konsertpubliker är under huvudaktens största hits. Runt oss finns skrikande mini-Billies i mängder och alla verkade ha bestämt sig för att köra järnet.

Så kommer hon då, nedsänkt från taket, Billie Eilish. I pösiga kläder och olikfärgade strumpor studsar hon runt på scenen och utstrålar en helt annan energi än jag förväntat mig. Eftersom scenen är uppbyggd mitt i arenan känns hon nära och trots att vi är tusentals i publiken får spelningen nästan en intim känsla. Kanske för att alla verkar vilja vara just där, just då, inklusive alla på scenen. Jag tror aldrig att jag hört en publik skrika och sjunga så högt som under den här konserten och Billie Eilish verkar på riktigt rörd.

Ännu mer känslosamt blir det när storebror Finneas dyker upp och de sjunger I love you tillsammans. Det här är den första turnén där Finneas inte finns med sin syster på scenen, men eftersom han spelar på Fållan imorgon hade han så att säga vägarna förbi. Bakom oss snyftar några flickor högt och jag tänker tillbaka till en konsert med Depeche Mode i Scandinavium 1990, när jag var som dem. Nu önskar jag mest att jag hade varit modig nog att fuldansa precis så mycket som jag känner för, men det kändes lite väl mycket för tant och definitivt för sonen bredvid.

Efter första konserten skrev Marcus Larsson i Aftonbladet att de här två spelningarna kommer att ”kännas ’jagvardär-unika’” och jo, det kändes verkligen som att vi var med om något speciellt. Extra mycket respekt till Billie Eilish som vågar köra alla låtar och avsluta med Birds of a feather och ett konfettiregn. Inget ”jaglåtsasattkonsertenäröverochförväntarmigapplåderförattköraextranummer” utan en sista final med extra allt innan konserten tar slut. Efter 22 låtar har hon dessutom både visat sin otroliga bredd och bjudit på sig själv rejält. Tänk att en konsert som på förhand kändes helt okej blev något så väldigt mycket bättre.