enligt O
Resan till Stockholm innehöll två konserter och efter den storslagna delen med Bille Eilish var vi på en mindre, men också väldigt bra konsert med storebror Finneas. Lokalen var Fållan och ståplats är väl kanske inte riktigt min grej. Ändå tyckte jag att det gick oväntat bra, även om jag hade önskat mig två regler för ståplats. Dels att kortast får stå längst fram och att det borde vara förbjudet att hålla upp en mobil över huvudet en hel konsert. Sikten var ändå okej största delen av konserten, men de filmande idioterna störde mig. Att du är lång kan du inte hjälpa, även om jag blev lite irriterad när en nästa två meter lång man gick förbi mig och ställde sig typ en decimeter framför. Han tittade dock bakom sig, så mig och flyttade faktiskt på sig. Pluspoäng för det. En kul överraskning var också att Hohnen Ford som inledde var riktigt bra, efter en lite trevande inledning.
Men nu ska fokus ligga på Finneas och musiken! Egentligen tycker jag nog nästan mer om Finneas musik än Billie Eilishs, även om han är i allra högsta grad är inblandad i den också. Från den finstämda och samtidigt råa Starfucker kör han hit efter hit efter hit och de flesta blir faktiskt ännu bättre live. Speciellt gäller det The Kids are all dying, där han och bandet rockar loss rejält. Faktiskt blev jag lite irriterad på Per Magnusson, som i sin recension menade att låten borde ha getts till lillasyster. Jag håller absolut inte med, för även om hon säkert gjort den bra och spridit sångens viktiga budskap till fler, är det som skramlig rocklåt den funkar bäst.
Favoriterna då? Family fued tillägnad redan nämnda lillasyster, med en extra vers, A Concert six months from now om att våga tro på ett förhållande mycket nog att köpa konsertbiljetter, 2001 om ett år som är speciellt för mig, men betyder något helt annat för Finneas och så finalen med Let’s fall in love for the night och titelsången från senaste albumet For cryin’ out loud!