Det är få böcker som behöver vara mer än 400 sidor. Väldigt få böcker. Hur många författar finns det inte som envisas med att skriva längre och längre böcker? Och hur många av dem finns inte inom deckargenren? Och hur många av dessa böcker blir bra tegelstenar? Inte jättemånga tyvärr. Det är som om de […]
Stryk, stryk, stryk för katten Läs mer »
Tidigare i år läste jag In the woods av Tana French, en riktigt bra bok där Cassie Maddox introduceras. Andra boken av French läste jag under semestern och förutom att översättningen ibland störde var jag helt uppfylld av denna spännande och välskrivna historia. Maken läste den också och var lika förtjust han. Okänt offer
Galet spännande och välskrivet Läs mer »
Änglavakterav Kristina Ohlsson är den tredje boken om Fredrika Bergman och Alex Recht, den bästa och kanske den mest obehagliga av de tre. Enligt Ohlsson själv var tanken att boken skulle vara en mörk historia, som bara blev mer och mer dyster. ”Jag kände ganska tydligt när jag skrev att jag ville slå an
Visst barkar det åt helvete Läs mer »
Jag kan självklart inte berätta om den cliffhanger som Peter James lämnar oss med i Död mans fotspår, för då förstör jag ju din läsning, men herrejisses vad jag blev nyfiken på att läsa vidare. Som tur är har jag fått bok fem i serien av Annika, som skriver om den här. Första meningen lyder:
Vilken jäkla cliffhanger Läs mer »
Sju av tio böcker på Svensk Bokhandels Topplista är just nu deckare. Frågan är hur mycket nytt som händer i genren egentligen, trots nya begrepp som elegant crime. K Arne Blom, ordförande i Svenska Deckarakademin, menar dock att de nya genrerna bara är ett sätt för förlagen att försöka sticka ut i den flod av
Vad är egentligen nytt? Läs mer »
Jag har just läst ut Oskuld och arsenik, den första boken av Dorothy Sayers där Harriet Vane dyker upp. Hon står anklagad för att ha mördat sin före detta älskare med arsenik och det krävs inte många sidor innan lord Peter Wimsey är totalförälskad i henne. Han är dessutom övertygad om hennes oskuld och då
Ett första möte med charmören Läs mer »
Pepparkakshuset var bra och välskriven, Mamma, pappa, barn så gripande och Vyssan Lull en av de bästa deckare jag läst. Efter dessa tre böcker utnämnde jag Carin Gerhardsen till Sveriges nya deckardrottning. Att säga att mina förväntningar på fjärde boken Helgonet var höga är en rejäl underdrift. Det började ganska bra och ganska klassiskt. En man
När jag läste Någon sorts frid hade boken funnits i pocket ett tag. Efter några rejäla sågningar var jag minst sagt skeptisk, men den fick ändå följa med till Spanien i brist på andra deckare. Det är jag glad för, då jag tyckte att den var riktigt, riktigt bra. Nu har även del 2 Bittrare
Porto Francos väktare är Ann Rosmans tredje deckare om Marstrand och kriminalkommissarie Karin Adler. Jag älskade del 1, tyckte mycket om del 2 och även denna tredje del började väldigt bra. Som vanligt berättar Rosman två parallella historier och den här gången börjar historien då en kvinna och ett spädbarn hittas i en mosse på Klöverön.
Bokbabbel skriver om hur svårt det är att ge upp en deckarserie trots att böckerna tappar i kvalitet. En kommentar till Helenas inlägg om Patricia Cornwell och Key Scarpetta, som länge var även min favorit. Jag gav dock upp för många böcker sedan och kommer inte orka läsa ikapp. Självklart var jag tvungen att fundera
Vad krävs för att ge upp? Läs mer »
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.
