Jag ska sluta säga att jag inte gillar noveller, för trots att jag inte gillar alla noveller, precis på samma sätt som jag inte gillar alla romaner, har jag ändå läst en hel del bra. Jag skulle fortfarande säga att jag drar mig för att läsa noveller, men det går ju faktiskt att göra något åt.
Nu kan inte Jonas Karlsson ta åt sig all ära för mitt uttalande, men visst handlar det lite om att hans noveller i Den perfekte vännen tilltalade mig. Inte alla, men de flesta.
Boken inleds med titelnovellen Den perfekte vännen som är en riktigt bra novell om en man som bara umgås med sin frus vänner och en dag springer på en gammal vän som vill både äta lunch och dricka öl. Problemet är bara att huvudpersonen inte kan komma på vem den mystiske Håkan är. En söt liten historia om en fin vänskap.
14 februari handlar om en tradition i skolan som jag verkligen hoppas har försvunnit helt. Alla hjärtans dag när rosor köps och delas ut i klassrum efter klassrum så att det blir helt uppenbart vilka som räknas och vilka som inte gör det. Huvudpersonen Peter räknas definitivt inte.
En av mina absoluta favoriter är långnovellen Rummet som handlar om en mycket annorlunda man som arbetar på någon svensk myndighet. Han tar sin tillflykt till ett rum som ingen annan har hittat. Faktiskt visar det sig att ingen annan kan se det vilket orsakar kalabalik på arbetsplatsen. Många upplever Björn som obehaglig och jag förstår dem. En spännande person att följa helt klart.
Kanske borde jag tagit en paus efter den här omfångsrika novellen, men det gjorde jag inte och kanske var det därför Muntlig redovisning kändes helt meningslös. Några sidors osammanhängande talspråk som inte tilltalade mig alls.
Inte heller Beställningen om konstnären Arvid föll mig direkt i smaken. Däremot är den väldigt absurda Markus riktigt bra. Det är just i tecknandet av de absurda och annorlunda situationerna och människorna som Jonas Karlsson är riktigt vass. I Markus planerar huvudpersonen med samma namn att skoja med sin kompis Jakob och gömmer sig därför i städskåpet istället för att berätta att han kommit för att följa med Jakob till simhallen. Han blir inlåst och när han försöker ringa märker han att Jakob glömt sin mobil hemma. Efter ett tag dyker Jakobs syster och hennes vänner upp och Markus tillbringar kvällen under en säng. Budskapet? Att det inte alltid är bra att följa sina galna impulser kanske?
Eliza har som så många andra av novellerna en fantastisk knorr, så ge inte upp om den känns seg. Den följs av den novell som jag gillade mest, Cirkus där Magnus Gabrielsson trollas bort och försvinner under en cirkusförställning. Magnus Gabrielsson som det alltid varit lite synd om och som alltid varit lite utanför. Huvudpersonen försöker desperat att få tag på honom utan att lyckas. Någon svarar på mobilen och snart börjar ett väldigt annorlunda förhållande växa fram. En helt galen historia som är fantastisk på många sätt. Hur kommer man egentligen på en sådan idé?
Och så slutligen Syltmackan som jag absolut inte förstod mig på. Sammantaget måste jag ändå säga att jag gillar Jonas Karlssons sätt att skriva och det är jag glad för. Han är nämligen en av mina absoluta favoritskådespelare och det är kanske därför jag dragit mig för att läsa något av honom. Premiären blev novellen Det andra målet som fanns med i texthäftet till årets Nationella Prov för år 9 och den gillade både jag och eleverna skarpt.
Just sanningen eller bristen på densamma är ett vanligt tema i Karlssons noveller och jag gillar hur han vänder och vrider på sanningen. Ibland blir jag förvirrad, ibland förbannad, men alltid berörd. Det andra målet står som sagt i bokhyllan och den borde jag definitivt damma av.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-07
Ikväll ser jag Jonas Karlsson på Dramaten och vad kan vara ett bättre skäl för repris än det?