Jag hade höga förväntningar på Stalins Kossor av Sofi Oksanen, en bok som ingår i Lyrans Jordenruntutmaning. Boken handlar om tre estniska kvinnor i tre generationer, mormor Sofia, mamma Katariina som tar sin familj till Finland där dottern Anna växer upp ivrigt förnekande sitt ursprung.
Hon är mager precis som esternas getter, Stalins kossor, och hon vill så förbli. Hon kontrollerar sin vikt och planerar in i minsta detalj vad hon ska äta och hur hon lättast ska kunna spy. Att börja med glass är bra, då glider maten ut lätt och smakar inte så illa. Ett annat bra tips är att äta en påse saltlakrits först så att man säkert kan se när det som finns i botten har kommit upp.
Jag förstår att mat blir en fixering för bulimiker, men jag har trots allt svårt att engagera mig i Annas öde. Det blir lite för mycket. Lite för konstaterande och lite för känslolöst. Kanske är det Oksanens sätt att kunna berätta om det svåra och det förbjudna. Ibland blixtrardet till och vi tillåts se en glimt av hennes själ, men oftast har jag svårt att bibehålla intresset.
Stalins kossor har hyllats i såväl press som bokbloggar, men jag förstår inte riktigt storheten.En intressant roman ur ett historiskt perspektiv med bra kvinnoskildringar, men den tar aldrig tag i mig. Visst beskrivs Annas kamp både mot sin kropp och sitt ursprung, men av någon anledning funkar det inte för mig. Jag gillar dock språket och Oksanen sätt att uttrycka sig. Möjligen kan en bok med annat tema tilltala mig mer. Tyvärr stannar min reaktion efter att ha läst debuten vid ett stillsamt jaha.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-11
Nu finns uppföljaren Utrensning i pocket och jag är rätt sugen på att ge Oksanen en chans till.
Läs Utrensning, den är helt enkelt suveränt bra. Stalins kossar var jag inte så imponerad av, var lite rörig tyckte jag men jag gillade ändå Oksanens sätt att skriva. Så jag läste Utrensning och den var så mycket bättre…….
Läs genast……
Får nog ta och göra det!
Måste kolla upp den här boken ändå känner jag! Jag läser mycket ätstörda romaner och tycker det är intressant men det är nog för att jag själv haft väldigt mycket såna problem i ca 10 års tid (äntligen fri från helvetet sedan några år tillbaka). Men det kan ju lätt kännas som att det blir just ”för mycket” ibland.
Tror att en förklaring är att jag läste flera böcker på samma tema under kort tid och då jag gillade språket mycket vill jag inte ge upp Oksanen. Jag har turen att inte haft några liknande problem och vill inte alls bagatellisera dem, det hoppas och tror jag att du förstår.
Har precis börjat på Utrensning och den tar tag i en direkt. Det kosntiga är att jag inte alls känenr igen mig i din beskrivning av Stalins kossor. Läste den för ganska så länge sedan men minns inte alls allt det här om bulimi. För mig var det historiska och skildringen av hur kvinnorna sålde sig för att överhuvudtaget kunna leva ett drägligt liv som gav intryck.
Nu är den utläst och jag gillade den inte alls. Eller ”alls” kanske är lite överdrivet för det fanns stunder i läsningen som jag uppskattade men de kom ganska sent i boken och handlade om få meningar och stycken. Jag gillade inte Oksanens sätt att skriva och uttrycka sig och uppfattade historien som ”rörig” precis som du skrev.