Om livet som änkling

Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.

Under läsningen av Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper tänker jag om och om igen på hur det skulle bli om livet blev något helt annat än jag tänkt mig. Tänk om jag blev lika ensam som Doug. Tänk om jag också förlorar mitt livs kärlek. Lika snabbt som tanken for igenom huvudet slog jag bort den igen.

Doug hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och han med.

Visst finns han rent kroppsligt. Han är inte död. Han syns och han finns, men han lever inte. Dövad av alkohol och diverse andra preparat försöker han på alla sätt glömma att han faktiskt inte har någon fru längre. Att hon är död. Att han är änkling innan han ens fyllt 30.

Doug hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och han med.

Nu har han ingen fru längre, men han är faktiskt inte helt ensam. Han har en styvson som inte vill något annat än att få hans uppmärksamhet. En tonårig styvson som hittar på hur mycket som helst så att Doug en dag pallrar sig till skolans kurator för att där lova att ta ansvar. Doug, som inte ens kan ta ansvar för sig själv, ska finnas där för Russ, en bråkig tonåring som absolut inte vill bo med sin biologiska pappa och hans nya fru.

För Haileys skull gör han det på det bästa sätt han förmår.

Andra tar istället hand om Doug. Främst hans frispråkiga tvillingsyster Claire, men också grannen Laney och Russ kurator Brooke. Kompisen Mike försöker också, men efter att han hoppas i säng med Dougs lillasyster Debbie på Haileys begravning står han inte högt i kurs.

Doug hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och han med.

Och det som ger honom riktigt dåligt samvete är inte bara att han försöker överleva sorgen, utan att den kolumn, som han döpt till Konsten att tala med en änkling, gör succé. Han verkar alltså tjäna på att Hailey dött, vilket ter sig totalt absurt.

Jag tycker om Doug och jag tycker om hans historia. Det är nattsvart och rosenrött i en lyckad blandning. Lite smörigt på sina ställen, men faktum är att Tropper kommer undan med det, då han alltid får till en rolig twist så fort handlingen är på väg att smöra ihop. Personerna är levande och flera av dem kommer att stanna kvar i minnet längre. Det är faktiskt  Dougs pappa som gjort störst intryck på mig. Han pendlar mellan förvirring och total klarhet, vilket nästan lockar fram en tår ibland.

Gilla  böcker som är ett fint litet förlag och jag hoppas att de kommer att ge ut fler böcker av Tropper. I väntan på det skulle jag kunna tänka mig att läsa mig igenom hela deras utgivning, möjligen hoppar jag pekboken. Klicka er dit, det är väl värt en titt!