En oväntad favorit

Egentligen är Den glömda trädgården av Kate Morton inte alls min typ av bok. Böcker som utspelar sig i olika tider brukar sällan vara min grej. Speciellt inte när historien tar sin början så tidigt som i början av 1900-talet. Efter tips bestämde jag mig ändå för att ge den en chans och det är jag glad för. Morton bjuder nämligen in oss i en fascinerande värld och låter oss möta en rad kvinnor som på olika sätt påverkas av sagor i allmänhet och sagor av Eliza Makepeace i synnerhet. Vi får också träffa Sagoberätterskan själv och hon är den berättelsen snurrar kring på många sätt.

I historiens absoluta centrum står dock Nell. Som fyraåring hittades hon övergiven i en hamn i Australien. Hon har blivit tillsagd av Sagoberätterskan att gömma sig och att absolut inte avslöja sitt namn för någon.

Nell växer upp med sin fosterfamilj och trots att fadern hittar ett brev adresserat till hamnkontoret där flickan efterfrågas bestämmer han sig för att hålla tyst. Han älskar sin dotter och dessutom har hans fru aldrig varit så lycklig som nu. Nell får senare småsystrar och växer upp i tron att detta är hennes riktiga familj.

På hennes 21-årsdag avslöjar fadern sanningen för henne och Nells liv ställs på ända. Hon lämnar mannen hon är förlovad med och bryter med sin familj. Med sig från hemmet tar hon den koffert som hon tydligen haft med sig på resan. I den finns en illustrerad sagobok av Eliza Makepeace.

Många år senare, 1975, beger Nell sig till England för att finna sin biologiska familj och via hennes dotterdotter Cassandra, som gör samma resa 30 år senare, får vi ta del av hennes anteckningar. Cassandra är den som för historien framåt. När Nell dör ärver hon både en stuga i England och den betydelsefulla sagoboken.

Morton avslöjar bit för bit Nells historia genom att berätta om tre tider, tidigt 1900-tal, 1975 och 2005. Det låter både smörigt och lamt kanske, men låt er inte luras av detta. Den glömda trädgården är nämligen en välskriven, spännande och otroligt varm berättelse. Jag gillar också det poetiska språket som på många sätt får mig att förflyttas tillbaka till min barndoms favoriter av L M Montgomery. The lady of Shalott dyker till och med upp och får mig att tänka på Anne på Grönkulla.

Det här var en perfekt semesterbok, men jag kan tänka mig att den också gör sig grymt bra tillsammans med en kopp te och en skön filt. Det är sällan man dras in så mycket i en bok och dessutom är Morton grymt bra på att levandegöra sina karaktärer. Med endast korta beskrivningar kan jag se dem framför mig. Riktigt bra gjort!

Så var min första bok i Boktolvan utläst och dessutom min andra thailandsbok.